Tempocyklister, twitter och post-DNS-cybersquatting

En av de första personerna jag började följa på Twitter var Lance Armstrong, efter
ett tips från Jojje
Karlsson
. Lance är förstås en av de bästa linjeloppscyklisterna
genom tiderna, men som triatletwannabe
klappar mitt hjärta lite extra för tempocyklister. Linjeloppets
gruppdynamiska
rävspel
framstår som fånigt jämfört med tempoloppets
plattan-i-mattan-attityd. Och
rent estetiskt är ju tempocyklar
överlägsna linjecyklar.

Nu tipsar
Lance
om att Levi
Leipheimer
, en av världens bästa tempocyklister, har börjat
använda Twitter. Här är hans
första tweet

— eller? Det verkar som @Levi_Leipheimer
funnits ett bra tag, men vem
tweetade under december och januari? Det är ett misstänkt tidsglapp,
och en helt annan språklig stil i de tidigare tweetningarna. Kan det
vara så att ”den riktiga” Levi har övertagit kontot från någon annan?

Namnkrockar och namninmutningar är ju inget nytt. En av de första
grejerna jag läste i den på den tiden stormcoola tidningen Wired var en
historia om hur en reporter registrerade
domännamnet mcdonalds.com
. Cybersquatting har sedermera blivit en
vanligt förekommande företeelse, vilket gett massor av uppdrag till
varumärkesjurister och bland annat lett till utvecklingen av ett
alternativt tvistlösningsförfarande, så bråk om domännamn ska kunna avgöras
inom ett självreglerat system, snarare än att de ska behöva gå till
vanlig domstol.

Men systemet för domännamn – DNS – är ju bara en katalogtjänst i
mängden. Varje annan tjänst som använder en teckensträng som
identifikator för en fysisk/juridisk person kommer, i takt med att den
blir tillräckligt populär, ställas inför samma frågeställning som
DNS-register redan fått tackla, nämligen ”vem har rätt till ett namn”?
I den analoga världen har det för det mesta inte varit ett stort
problem att folk, organisationer eller företag haft samma namn. Bara
de är små och lokala nog finns ingen förväxlingsrisk och därmed inte
heller någon anledning att bråka över vem som har störst rätt.

Men på nätet har varje katalogtjänst ett upptagningsområde som täcker
hela världen, och alla tänkbara branscher. Vilket gör att namnkrockar
blir mycket mycket vanligare. DNS, som är en old school-tjänst som
inte direkt ägs av enskilda företag, har löst problemet genom
delegation. Varje toppdomän får ha sin egen policy för
domännamnstvister, och de flesta har utgått från WIPOs principer för
tvistlösningsförfarande
(aka ADR, Alternative Dispute Resolution).

Men vem bryr sig om domännamn längre? Är du ett rockband bryr du
dig förmodligen mer om din
myspace-address
, och vill du marknadsföra ditt personliga
varumärke är det ditt twitternamn som är viktigast — fråga @lance (eller
för ett mer old school-exempel, fråga
Bruce Perens
). Och på varje nytt socialt nätverk måste jag börja med att
försöka hitta det kortaste användarnamnet som unikt identifierar mig –
staffan, stma, staffanm, staffanmalmgren eller
i värsta fall grungeKid.

Varje tjänst som innehåller en katalogfunktion (synliga, unika
användarnamn) kommer, när den blir tillräckligt stor, behöva hantera
samma namnkrocksproblem som DNS. Det är inbyggt i definitionen av
”unik” — och notera att facebook med flera tjänster sidsteppar
problemet genom att skilja på det publika namnet (”Staffan Malmgren”)
och den unika identifikatorn (”staffan@tomtebo.org”). Jag vet inte om
Levi Leipheimer fått ”sitt” twitterkonto genom informella kontakter,
en väldefinerad tvistlösningsprocedur eller om det kanske varit samma
Levi hela tiden, men det är klart att om just den katalogtjänst som du
använder inte har en tydlig och transparent tvistlösningsprocedur så riskerar
du att hamna i kläm
.

Kanske intressant för
de som är intresserade av varumärken, domännamn eller identitet?

Om Piratebay-rättegången 2, nu med katter och Bamse

När jag börjar skriva ett blogginlägg har jag oftast en utgångspunkt
och nån sorts tanke om var jag vill hamna med den. Det är inte alltid
jag hamnar där jag tänkt, men själva processen att ”tänka högt” brukar
vara utvecklande eller åtminstone underhållande. För mig alltså.

Idag har jag två utgångspunkter, eller kanske tre, men ingen idé om
vad som knyter dem samman. Vi får se vart vi hamnar.

1: Uppdelningen av mänskligheten i hund- och kattmänniskor är
ganska uttjatad, men ändå lätt att återkomma till. Själv är jag en
utpräglad kattmänniska och har rätt svårt för hundar
överhuvudtaget. Därför vill jag protestera å det bestämdaste mot Oscar
Swartz befängda påstående att människan genom sin förmåga att
socialisera skulle
stå närmare hundar än än katter
(även här). Jag
noterar för övrigt att det på bloggar.se finns 78 pingade inlägg om hundar, medans det finns 950
om katter, men är osäker på
om det förstärker eller försvagar Oscars tes.

Denna görs i kontexten av Pirate Bay-rättegången,
och menar att fildelning är att dela upplevelser, vilket är en form av
socialisering, och att ett försök att stoppa detta är
människofientligt eftersom allt vi tydligen vill göra är att
socialisera med varann.

En av de saker jag tycker sämst om med hundar är deras
flockbeteende. Den människa som är med i flocken älskas
reservationslöst av denna enda anledningen, och den som inte är med i
flocken attackeras (eller möts åtminstone av ett dovt morrande) av
precis samma anledning. De som är med i flocken skyddas mot de som
inte är med. Och – värst av allt – flocken leds av en ledare som
inte kan ifrågasättas, och bara bytas ut genom revolution.

Katter däremot har en stark personlig integritet, och låter sig inte
styras. Det betyder inte att de är asociala, bara att socialisering
sker på deras egna villkor. Katter är decentraliserade
individualister, hundar är hierarkiska kollektivister.

Nu – i kontext av rättegången – vilket djur vill du helst
vara
?

(Oscar har rätt i mycket annat, som att exemplar inte finns i den
digitala världen – vilket är ett ämne som förtjänar sin egen bloggpost
senare, men jag har börjat utveckla tanken i en
kommentar här
)

2: Ett annat uttjatat ämne är Bamses
politiska hemvist
och påverkan på det uppväxande släktet.

Det har många gånger påståtts att Pirate Bay-rättegången är en
politisk rättegång. Jag har själv ställt mig frågande till det
påståendet, inte minst för att jag inte vet vad som skiljer en
politisk rättegång mot en juridisk. Kanske har det att göra med om
argumentationen från de olika sidorna (eller resonemanget i domskälen)
är baserade på politisk retorik eller juridisk
metod
. Hittils har jag tyckt att åklagar- och målsägandesidans
resonemang haft sin grund i sådant material som enligt rättskälleläran
kan användas i en juridisk argumentation – man hänvisar till lagrum i
upphovsrättslagen,
inte musikeråsikter, sifoundersökningar eller bibelverser. Jag har
kanske inte hållt med om de tolkningar och slutsatser de landat i, men
deras argumentation de lege lata är inte ogiltig. Men mycket i dagens
förhör verkar gå ut på just politisk
argumentation
, om vad de tilltalade tycker de lege ferenda. Det
görs säkert i syfte att bevisa uppsåt, men det är liksom inte där det
problemet ligger – den stora frågan är om det har funnits någon
koppling som når upp till kravet på medhjälp
mellan användaren KingKong och de tilltalade
.

Jag tycker kanske fortfarande inte att det är en politisk
rättegång. För att det ska kunna vara det måste domskälen
baseras på något annat än juridisk argumentation, och där är vi inte
än. Målsäganden (notera att det är dennes advokat, och inte åklagaren,
som fört den mer politiska argumentationen) får naturligtvis
argumentera precis hur denne vill, och bär risken för att dennes
resonemang ignoreras av domstolen om de inte är juridiskt grundade.

Med denna långa utvikning kring kopplingen mellan juridik och politik
i upphovsrättegångar går vi tillbaka till Bamse och hans politiska
åsikter. Per Starbäck visar nämligen ett exempel på hur Bamse (eller
snarare Skalman) förhåller
sig till till upphovsrätten
– det synes som den frisinnade
attityden har varit oförändrad de senaste 34 åren. Det sägs ibland att
upphovsrättsfrågan inte kan placeras på en höger-vänsterskala, utan
både socialistiska
och liberala
argument kan användas för att motivera en svagare upphovsrätt. Kan det
faktum att Skalman återupprepar sin upphovsrättskritiska hållning även
i den digitala tidsåldern vara ett argument för att placera
upphovrättskritiker på ena eller andra sidan av höger-vänsterskalan?
Det är svårt att säga utan att veta mer om andra politiska åsikter i
dagens Bamse. Vad har man för åsikt kring avtalsfrihet,
exempelvis? Oavsett vad blir jag inte förvånad om jag får se några
Skalmantröjor på bilderna från tingsrätten på måndag.

3: Jag får alltid mer
reaktioner, kommentarer och inlänkar
när jag skriver om
upphovsrätt än något annat. Jag vet inte om det beror på att:

  • att jag skriver bättre om upphosvrätt än jag skriver om annat,
  • att jag skriver bättre om upphovsrätt än andra skriver om upphovsrätt eller
  • att mina läsare är mer intresserade av upphovsrätt än annat.

Kanske har det att göra med att mina juridikinlägg i allmänhet
strävar efter att förklara Hur Det Är, snarare än att förlora sig i
något filosofiskt
svammel
. Det här inlägget innehåller både upphovsrätt och svammel,
så vi får se vad reaktionen blir.

Om Piratebay-rättegången

Harrejavvlar vad det smällde till på internet idag. Det var
ingen överraskning att Piratebay-rättegången skulle
väcka stort intresse både hos gammelmedia och i bloggosfären, men att
den skulle bli allmänintresse till den grad att Annika Lantz drog
skämt om Gottfrids
skägg
var jag inte riktigt beredd på.

Och precis som med FRA-debatten i sommar har den massiva mängden
åsikter till allra största del varit på ena sidan – till stöd för TPB,
eller åtminstone emot en fällande dom. Det har sagts massor av saker,
mer eller mindre välargumenterat (vore jag mer länkekonomiskt sinnad
hade jag kunnat länka vartenda ord i detta stycke till en separat
bloggpost någonstans, men vem blir egentligen glad av sånt?).

En läsare ville
höra min förutsägelse om utgången av rättegången
, men jag har
ingen aning. (Min f.d. kollega) Katarina Renman-Claesson vill
inte ens gissa
, med tanke på att frågan (och bevisningen) är så
komplex. Och när någon så insatt och kvalificerad (som för övrigt
borde förekomma oftare i debatten – hennes paper från 2006 om legaliserad
fildelning
är mycket läsvärt) inte tycker sig kunna ge en bra
prognos, vet jag inte riktigt vad min gissning skulle kunna tillföra.

Men däremot hoppas jag att de tilltalade blir frikända. För att
de ska kunna fällas måste begreppet ”medhjälp” tolkas relativt brett,
och innefatta ett generellt främjande till brott i allmänhet, inte
till en specifik handling, och jag tror en sådan tolkning skulle vara
förödande för den teknologiska utvecklingen. För den som vill satsa på
utveckla en teknologi som har både lagliga och olagliga
användningsområden kommer ett vitt definerat medhjälpandebegrepp att
verka mycket hämmande – risken för att kunna bli betraktad som
medhjälpare kommer avskräcka många potentiella affärsmodeller.

Med detta inte sagt att jag skriver under all den övriga
piratretoriken. Jag tycker fortfarande att mycket av argumentationen
mot skiv- och filmbolagen underkänner
enskilda personers avtalsfrihet
, och jag tycker inte att
upphovsrätten till
sin natur är omoralisk
. Rätten att göra (eller tillgängliggöra)
rena kopior av verk är inte alls lika intressant som rätten att använda andras
verk som utgångspunkt för eget skapande
. Jag är framförallt mån om
att sådana transformativa användanden ska vara tillåtna, antingen
genom att de anses falla utanför upphovsrätten som sådan, omfattas av
inskränkningarna i ensamrätten, eller genom användandet av fria
licenser. Karl Sigfrid har en bra
debattartikel på temat
i SvD idag.

Men det är ju inte det rättegången mot TPB handlar om. Mycket av det
jag läser utmålar det hela som the ultimate
showdown of ultimate destiny
mellan gamla partsintressen och en ny
digital verklighet. Men när domen väl har vunnit laga kraft kommer vi
i bästa fall bara veta lite mer om tillåtligheten av sökmotorer och
länkande. Högsta domstolen (det vore otänkbart att målet inte går hela
vägen dit) kommer inte att ge en fullständig vägkarta över
upphovsrätten i det digitala informationssamhället.

Och mitt i det hela vill
Europaparlamentet nu även förlänga skyddstider
för inte bara
ljudinspelningar, utan även videoinspelningar. Man upphör aldrig att
förvånas hur tondöv lagstiftaren verkar vara när det gäller att lyssna
av samtidens uppfattning.

Snart dags att återvinna pappersböcker

I veckan släppte Amazon version 2 av sin ebokläsare Kindle. Den stora nyheten verkar främst vara förbättrad design, vilket kanske var rätt fokusering med tanke på att version ett var ful som stryk. Inte heller version 2 finns tillgänglig för oss svenskar, och anledningen till det är ganska obegriplig. Visst är det så att whispernet inte finns tillgängligt här, men det finns väl andra sätt att få in böcker i apparaten? Mina analoga bokhylla har klarat sig ganska bra utan trådlös nätverksaccess.

Och kanske är det här ett steg på vägen mot en ipodifiering av bokläsandet (kom ihåg att inte ens ipod var en succé från dag ett). Bakåtsträvare tjatar om att det ändå är något visst med att hålla en fysisk bok i händerna, känna sidorna under fingrarna och kunna anteckna klokskaper i marginalen, men för mig låter det som det där vurmandet för stora LP-omslag och lägga-nålen-på-skivytran-ritualen som man hörde strax innan CD:n slog ut vinyl.

På samma sätt kommer det bli med böcker – dagens exemplarkramande kommer att dö ut i takt med att verktygen för att läsa elektroniskt blir bättre. De praktiska fördelarna med att kunna bära med sig hela sitt bibliotek, kunna söka i böckerna, slippa den urtrista möbeltypen ”bokhylla”, och kunna dela med sig av sina böcker elektroniskt är helt enkelt för stor.

Och av det sista så förstår ni att det kommer bli ytterligare en upphovsrättsdebatt när gemene man börjar fildela PDF:er. Det får bli ett ämne för en senare postning, nu tänkte jag fokusera på varför du inte redan läser böcker på skärmen och när du kommer börja med det.

Jag använder ofta min tablet som ebokläsare. Eftersom skärmbilden kan roteras till stående nästan-A4 och upplösningen är närmare 150 DPI blir det ganska lättläst. Kombinerat med PDF Annotator i fullskärmsläge kan jag stryka under och anteckna i marginalerna bäst jag vill (anteckningarna är läsbara i vilken annan PDF-läsare som helst). Dock är en två kilo tung dator, som dessutom blir rätt varm, inte så bra rent ergonomisk, och en aktivt lysande skärm ger trots allt inte samma känsla som en bok. Lägg till det de distraktioner som trådlös internetåtkomst ger, så har vi en förklaring varför jag inte tycker den i alla avseenden är bättre än analoga böcker.

Dock är den ofta good enough – jag köpte för ett tag sedan ”Learning Drupal 6 Module development” från förlaget och fick då en PDF-version direkt, samt en fysisk bok någon vecka senare i posten. Jag använder oftare den elektroniska varianten eftersom den alltid är med och det rent ergonomiskare faktiskt är smidigare med en bok som är ett Alt-Tab bort, snarare än en som är en armlängd bort.

Men jag tror ändå att jag skulle gilla en läsare med e-bläck, dvs en reflektiv skärmtyp. Eftersom Amazon inte vill sälja till mig har jag tittat på vilka andra alternativ som finns. Många talar varmt om Hanlin V3 som har ungefär samma formfaktor som Kindle, minus tangentbordet. Själv är jag dock mest sugen på den större iRex DR1000S, som har en tiotumsskärm och anteckningsmöjligheter genom medföljande Wacom-penna. Kolla gärna igenom MobileReads utmärkta wiki med bland annat en jämförelseöversikt över befintliga modeller. Poängen med den större skärmen är att man faktiskt kan läsa de flesta PDF-filer på den med en hel sida i taget. Eftersom PDF är det klart dominerande formatet för allt som jag skulle vilja kunna läsa på en sån här pryl, det formatet är hopplöst knutet till ursprunglig sidstorlek, och den sidstorleken vanligtvis är A4 eller något av de konstiga amerikanska standardformaten, så kan det nog vara värt den större formfaktorn. Dock är DR1000S svindyr. Jag har en osviklig förmåga att pricka in köp av ny hårdvara ungefär ett halvår innan priserna rasar rejält (har hittils skett med modem, hemmabiosystem, TFT-skärm, MP3-spelare, DVD-brännare och den tidigare omtalade tablet-PC:n), så kanske bör jag hålla mig ett tag till.

Å andra sidan, nån måste ju vara early adopter…

Tre citat som har slitits ut

”They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety”Benjamin Franklin

”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win” – påstås oftast ha sagts av Gandhi, men kommer förmodligen från ett tal som hölls på en konferens för ett amerikanskt textilarbetarfackförbund

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it” – påstås ha sagts av Voltaire, men kommer egentligen från en Voltairebiografi skriven av Evelyn Beatrice Hall.

Kan ni som vill använda nån annans ord för att ge mer tyngd åt era egna argument vara vänliga att låta bli de tre ovanstående citataten? Efter att ha upprepats i alla möjliga och omöjliga kontexter i nätdebatter de senaste femton åren är de inte längre lika kraftfulla som ni tror.

Supersuckers: Get it together

Ibland blir man ett fan av ett band långt innan man hört en enda låt med dem. Det händer väl mer sällan nu när perioden mellan att man hör namnet och att man hör musiken är ungefär lika lång som det tar att lista ut vad de har för myspace-URL. Men på den gamla onda tiden (mitten av nittiotalet), när det var konstant motvind, snöstorm, uppförsbacke och upptagna modempooler, fick man ofta nöja sig med att läsa recensioner eller intervjuer och försöka gissa hur bandet lät.

Jag blev fan av Supersuckers på det viset – det första numret av Moshable som jag fick tag på hade en stor intervju med bandet, och de verkade så oförjämligt coola. Men jag kände ingen som hade någon skiva, så det tog minst ett år innan jag hittade The Smoke of Hell i en begagnataffär. Musiken var ännu stökigare än vad jag trott, och bara den mästerliga ”Hell City Hell” gav något som helst rum för att hämta andan.

Bandet har sen förfinat sitt uttryck, både den vettlösa rockdelen och den lugnare countrydelen, och även om de ibland varit ute och seglat lite väl mycket i steelguitarvatten har de med varje ny platta lyckats med att ge något nytt, samtidigt som de inte avvikit från det grundläggande receptet baserat på bredbent rock, cowboyhattar och självdistans. På ett sätt påminner de mig om Entombed i det avseendet, man kan spela bandets hela diskografi på shuffle och aldrig sucka över de nya låtarna. Eller de gamla.

Senaste plattan ”Get it together” kan just nu streamas i sin helhet från bandets hemsida, och är mer av samma med ett ganska varierat uttryck, minnesvärda harmonier och riktigt bra produktion. Några av låtarna, särskilt ”Sunset on a sunday”, ”Paid” och ”Anything Else” (som lyckas med precis samma midtempodynamik som gjorde ”Hell City Hell” så fruktansvärt bra) tillhör det bästa bandet gjort. Lyssna på Paid:

På söndag spelar de i Stockholm tillsammans med Nashville Pussy. 138 och High Tech Junkies-frontmannen spelar skivor. Kommer bli hur bra som helst.

Om legitimerande normbildningsdiskurser och koncentrationssvårigheter

I sitt gästinlägg hos Mindpark påpekar Nicklas Lundblad att den som orkar läsa en hel bok har en konkurrensfördel i en samtid som blir allt mer rastlös. Tyvärr är jag i allt för mycket samklang med tidsandan och har otroligt svårt att finna ro att plöja en lång text från början till slut. Jag brukar fuska genom endast läsa första och sista kapitlen, vilket är tidseffektivt men kanske inte optimalt. Seth Godin skriver bra (och kort!) om att de bitar jag hoppar över finns där av en anledning.

Daithí Mac Síthigh tipsar i förbifarten om en text som jag verkligen skulle vilja lyckas läsa från början till slut: habermas@discourse.net: Toward A Critical Theory Of Cyberspace av Michael Froomkin. De första tio sidorna tecknar en bild av Jürgen Habermas teori om vilka krav man ska ställa på en diskurs (från Between Facts and Norms — som jag förstås inte heller har läst) för att de normer som den producerar ska kunna betraktas som legitima. Hejdlöst teoretiskt så långt. Sedan förklaras att IETF:s process för att ta fram internetstandarder (en sorts normer) uppfyller dessa krav, men att det finns andra normskapande organisationer vars processer inte gör det (med ICANN som ett exempel på det senare). Och ungefär så långt har jag kommit.

Eftersom Froomkins ”artikel” (125 sidor) skrevs 2003 nämner den inget om Wikipedias normbildningsprocess, dvs den process enligt vilken wikipedias policies och riktlinjer tas fram. Engelska wikipedia har en ganska minimalistisk syn på hur dess normer skapas:

Policy change comes from three sources:

1. Documenting actual good practices and seeking consensus that the documentation truly reflects them.

2. Proposing a change in practice and seeking consensus for implementation of that change.

3. Declarations from Jimmy Wales, the Board, or the Developers, particularly for copyright, legal issues, or server load.

In practice, the first option is the most effective. Proposals for new processes rarely succeed. Jimbo and the board have indicated that they prefer that the community deal with its policies, and rarely do they declare policy.

Svenska wikipedia är lite mer utförlig och howto-orienterad. En ofta ifrågasatt norm på Wikipedia är att endast artiklar om ämnen som uppfyller relevanskriterierna (svenska) ska finnas med. En annan att bara fakta som kan verifieras ska finnas med. Det senare har exempelvis ställt till problem för Jaron Lanier, som när han velat korrigera en uppgift på sin egen sida (om att han inte är en filmregissör) brutit mot verifierbarhetsnormen (samt två andra) eftersom han inte kunde hänvisa till en utomstående källa för påståendet.

Åtminstone lät det så i hans egen artikel om frågan och den ofta omnämnda artikeln ”Wikipedia and the meaning of truth” (registrering krävs); jag får ett lite annat intryck när jag följer redigeringsloggen för artikeln (klicka på ”next edit” några gånger för att följa ”redigeringskriget”).

Wikipedias normer kan förstås – som alla normer – ifrågasättas (och det är viktigare ju mäktigare Wikipedia blir). Men en grundläggande frågeställning är om sättet de skapats på medför att de har legitimitet? Det Habermas verkar sträva efter är att skapa ett verktyg med vilket vi kan avgöra om normerna är legitima, baserade på diskursen enligt vilken normerna tagits fram. Froomkin tillämpar verktyget på IETF och finner att dess normer är legitima. Det vore intressant att göra en analys om samma sak gäller för wikipedia. Froomkin har en draft på en sorts uppföljningsartikel, men synes inte beröra detta ämne.

Men det skulle kräva att jag faktiskt läser (och helst förstår) Habermas och Froomkin från början till slut. Så håll inte andan.

Kanske att det här är intressant för den som är intresserad av wikipedia, rättsfilosofi, habermas eller normer?

En hållbar länkekonomisk strategi

Den senaste månaden har det varit ovanligt högt tempo här på bloggen. Vilket med mina mått innebär strax under ett inlägg om dagen. Jag är själv lite osäker på varför det är så kul att skriva här just nu, men det är lika bra att köra på så länge lusten finns kvar.

Billy Rimgard på BASS skriver jättebra om kulturyttringar som är bra och smala. Nu är väl BASS inte den allra smalaste bloggen, men den uppmärksammas definitivt mindre än den förtjänar. Av de ca 150 bloggar jag följer är den definitivt på tio-i-topp-listan, kanske för att han arbetar med de ämnen han skriver om så att han kan tillföra något nytt. Alla har väl läst ”Akten om min pappa – perspektiv på övervakning”?

I en passage i den aktuella postningen skriver Billy att han märker hur besökssiffrorna stiger varje gång han ger sig in i en aktuell debatt, och får trackbacklänkar från mer trafikerade ställen på nätet. Jag har märkt av det där varje gång jag länkat till en aktuell DN- eller SvD-artikel, eller någon mer högprofilbloggare och sett hur besökare bara väller in (nåja, relativt sett) från twingly och trackbacks.

Och det är ju kul. I perioder lägger jag ner en hel del tid på de resonemang jag för här i bloggen, så det är ju bra om nån läser dem. Så det är kanske inte så dumt att försöka knyta an till aktuella artiklar, pinga några inlägg på intressant.se, och så vidare. Tänker jag ibland, när jag går igenom min skrala statistik (ca 200 besökare om dagen enligt awstats).

Fast det är ju inte så jag själv hittar intressanta röster att följa. Den vanliga gången är att jag genom någon blogginläggslänk (en sådan där länkandet sker med nån sorts baktanke, inga trackbacks eller liknande automatiska länkar) hamnar på ett inlägg som ger någon ny vinkel, impuls eller insikt. Jag klickar vidare till bloggens förstasida, och om den är fylld med inlägg som i genomsnitt är läsvärda hamnar bloggen i min prenumerationslista. Är den väl där stannar den kvar tills författaren hamnar i en kvalitetssvacka och börjar skriva massvis med ointressant dravel — exempelvis då bloggen börjar jaga klick genom att kommentera var och varannan DN/SvD-nyhet.

Så de enda metrics jag egentligen bryr mig om är antalet prenumeranter på flödet — samt antalet läsvärda kommentarer. Det bästa sättet att öka dem på ett hållbart sätt är nog att fortsätta med lite mer långsiktiga länkekonomiska investeringar.

Coolaste juridiska forskningsresultatet

Jag upptäckte den mästerligt
skrivna bloggen inslag.se
först genom den hysteriskt roliga lilla
novellen om narkotikabekämpning
, och har dessvärre missat de
första delarna i den omröstningsserie om det coolaste vetenskapliga
resultatet någonsin. Premissen för omröstningen är lika
osannolik som genialisk, det handlar alltså om att utse det enskilt coolaste
forskningsresultatet i någon vetenskapsgren – vilken som helst. Vilket
leder till att man får ställa exempelvis medicin (upptäckten av
blodomloppet) mot nationalekonomi (teorin om komparativa fördelar).

Tyvärr missade jag nomineringsförfarandet, och dessvärre visar det
sig att ”mina” områden (datavetenskap och juridik) är sorgligt
underrepresenterade. Vad gäller datavetenskap är detta ett rätt
etablerat naturvetenskapligt område idag, och det finns gott om
väldigt konkreta resultat att peka på — jag skulle kanske främst
vilja nominera lambdakalkylen,
men det finns ju hur mycket som helst — quicksort, hashtabeller, formell
grammatik
, public
key-kryptografi
, turingmaskinen,
Shannons
formel
… Och även om det kanske inte är datavetenskap måste beviset för Fermats
stora sats
hamna extremt högt på coolhetsskalan.

Vad gäller juridik föreslog inledningsvis Peter Santesson-Wilson den
klassiska rättsregeln Pacta sunt servanda (avtal ska hållas), vilket
ledde till en diskussion om juridiken överhuvudtaget producerar
forskningsresultat. Vissa kanske skulle vilja göra samma invändning
mot alla icke-naturvetenskapliga forskningsfält. Men om vi utgår från
att juridisk forskning faktiskt är möjlig och finns, och ger oss
själva relativt vida ramar, vilket är det coolaste resultatet? Det
slutligen nominerade juridiska bidraget blev de mänskliga
rättigheterna, vilka förstås är svårt coola. Men ett problem med de
mänskliga rättigheterna som forskningsresultat betraktade är att de
inte är så mycket av ett resultat som en utgångspunkt. Exakt vad som
ingår i dem varierar från rättighetskatalog till rättighetskatalog, de
är internt motsägelsefulla (yttrandefrihet
och skydd för den personliga integriteten krockar exempelvis
ofta
), och frågan är om positiva rättigheter (rätten att få kräva
X) överhuvudtaget ska räknas in, eller om begreppet ska vara
reserverat för de negativa rättigheterna
(rätten att få slippa
X). Begreppet mänskliga rättigheter är helt enkelt för stort och
odefinerat för att kunna utgöra ett coolt resultat.

Det föreslagna pacta sunt servanda kommer enligt min mening närmre
– det är en grundläggande rättsuppfattning som funnits och finns i
alla rättskulturer, det får otroligt stor påverkan på samhället och
det går att sammanfatta i tre latinska ord. Men det finns ju andra
”resultat” som också är värda att nämna. Proportionalitetsprincipen,
förutsättningsläran,
offentlighetsprincipen,
adekvat
kausalitet
, pactum turpe…

Min nominering blir nog ändå legalitetsprincipen,
helst i den kärnfulla utformningen ”nulla crimen sine lege”. Denna
säger helt enkelt att om en gärning inte är förbjuden i lag så är den
heller inget brott. Från denna följer ytterligare rättsgrundsatser med
exempelvis förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, krav på att
gärningen ska vara förbjuden i lag både vid gärnings- och
domstillfället, och krav på att strafflagstiftningen ska vara
offentlig, men kärnan i principen är, i all sin enkelhet, extremt cool.