Livet i en bit

För länge sedan, när de första massproducerade pixlarna rullade av bandet, kunde man få dem i vilken färg som helst, så länge den var svart. Eller vit. Sedermera har produktutvecklingen gått vidare, och nu finns det 16777216 varianter att välja på.

Men jag gillar ändå krispigheten i en rent svartvit bild, utan gråskalor och annat postmodernt trams. Kanske för att jag är uppväxt med ZX Spectrum (som namnet till trots inte var sådär lysande på färghantering) och punkfanzines.

I alla möjliga nätsammanhang förväntas man ha en bild på sig själv. För ett tag sedan började jag använda HyperDither – som använder riktiga old school-algoritmer, mycket bättre än dagens tillrättalagda polerade algoritmer – för att konvertera befintliga färgbilder till stilfulla enbitsbilder. Det blir supersnygga avatarikoner (redo för konvertering till X-face), och kolla vad mycket bandbredd man sparar:

6741 bytes 596 bytes 430 bytes 262 bytes

De här använder jag som min gravatar, på facebook och på twitter. Tyvärr tar sig de tjänsterna friheter med mina bilder genom att i tid och otid skala om dem till andra storlekar, så att den varsamt framräknade dithringen ersätts av en gråskalesörja. Jag försöker kontra detta genom att tillverka avatarerna i exakt den storleken som tjänsten vill ha dem i, men det är inte alltid det funkar. Gravatar verkar vara nöjd med den 32×32-png jag gett dem, men twitter använder samma bild i fyra olika upplösningar, och facebook skalar ibland om min 50×50-png till en hårdkomprimerad 50×50-jpeg. EN JPEG! Oh the humanity!

Ett solklart brott mot URL 3 § 2 st, om ni frågar mig.

En ytterligare upphovsrättsfråga: Vad är relationen mellan den avatarbild jag skapat och det ursprungliga fotografiet (som får antas omfattas av riktig upphovsrätt, och som jag inte har upphovsrätten till)? Exemplarframställning? Bearbetning? Eller nytt och självständigt verk? NJA 1989 s 315 kan nog ge en del vägledning här.

6 reaktioner till “Livet i en bit”

  1. Precis vad jag funderat på! När du fortsätter datareduktionen så bör det finnas en gräns där din reducerade bild inte med bestämdhet kan anses likna orginalbilden. I slutändan blir det ju en pixel (svart eller vit). Någon gång innan dess måste gränsen ha passerats. Var går den?

  2. Peter: Jag tror att den går någonstans där de skyddsvärda egenskaperna i fotografiet går förlorade. I NJA 1989 s 315 (som gällde om en teckning som framställts med ett foto som förlaga var att se som ett exemplarframställande av fotot) verkar bedömningen hänga på att fotografiet har vissa egenskaper gällande ljusskildring och dynamiken mellan svart och vitt, och teckningen (som är utförd i ett för tecknaren specifikt manér) har andra egenskaper.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.