När jag gick igenom några gamla datahögar hittade jag följande, som var det underlag till det femminutersanförande jag höll vid en paneldebatt på juridicums jubileumsseminarier förra året. Även med ett år på nacken tycker jag texten är rätt bra. Frågeställningen inför seminariet var ”Rättsinformation för alla?”, och min idé var ”Rättsinformation av alla!”
Nånting händer med webben
Om man räknar med 1993 som födelseåret för det vi idag känner som webben har denna plattform för informationsspridning har precis blivit tonåring. Och som tonåringar brukar håller den på att finna sin egen identitet. De tidiga webåren präglades framförallt av försök att applicera pre-internet-modeller för information på den här nya plattformen.
Men webben är inte tidning. Webben är inte ett referensbibliotek. Den är inte radio, tv, biofilm, seminarium, debattforum eller något annat tidigare sätt att utbyta information. Och det som hänt framförallt de senaste tre till fyra åren åren är att webben har mognat och hittat web-native sätt att hantera information. Man kan inte surfa på samma web två gånger – det har man aldrig kunnat göra, men webben idag är helt annorlunda än webben 2002.
Vi har bloggen, som är ett mycket mer ”web-native” sätt att publicera på än tradionella nyhetssiter. Vi har wikis. Vi har RSS. Vi har API:er, tagging, trackbacks, CAPTHAS. Vi har en medvetenhet om värdet av standarder och accessibillity. Vi har user generated content. Vi har, för att sammanfatta det med en term, ”Web 2.0”.
Det finns några poster childs för web 2.0. Några känner ni säkert till.
- Flickr, som låter alla med en digitalkamera utbyta upplevelser med vänner (och främlingar)
- Del.icio.us, som låter dig dela med dig av dina favoritlänkar
- Blogger, som låter alla som har något att säga starta en blog
- Youtube, som ger alla som har något att visa sina ten minutes of fame
- Wikipedia, som låter oss alla samla all mänsklig kunskap
- Digg, som låter läsarna bli redaktörer
Om det finns en sak som binder ihop alla dessa tjänster, så är det att de uppmuntrar användarna att delta. Man behöver förstås inte — det är mångdubbelt fler som tittar på youtube-videos än som laddar upp egna — men det finns alltid möjligheten, för den som vill, att delta, när han eller hon är redo. En annan sak är att tjänsterna konkurrerar med funktionalitet, inte information. Information är, i web 2.0-världen, som syre. Den är nödvändig för att något överhuvudtaget ska överleva, men det är nästan ingen som kan ta betalt för den längre. Åtminstone inte direkt.
Faktiskt är det så att alla framgångsrika tjänster eftersträvar att deras data ska återanvändas, omformas, remixas. Google maps har ett API genom vilket hundratals spännande ”mash-ups” skapats. Alla bloggplatformar exporterar sin information genom RSS, vilket möjliggör ett ekosystem av aggregatorer, läsare, sökmotorer, med mera. Flickr låter dig inte bara publicera dina bilder på deras site, utan exporterar glatt den till din blog, eller låter dig prenumera på ett RSS-flöde av dina vänners bilder. Youtube låter varenda video på siten vara embeddable på vilken blog som helst. All information på wikipedia får spridas fritt under GFDL-licensen, exempelvis skickas snapshots med på varje OLPC-dator
Vad betyder det här för rättsinformationen?
De senaste fem åren har något signifikant hänt med webben. Idéer om ett enriktat informationsflöde från producent till konsument är allvarligt ifrågasatta. Bloggar, wikis, videosharing, tagging, social networking, collaborative filters och andra Web 2.0-begrepp är olika exempel på att extremt stora mängder kunskap och kreativitet kan frigöras m den tekniska arkitekturen är rätt.
Jag driver lagen.nu, som är en webbtjänst med alla författningar i SFS, korsrefererat och sammankopplat med rättsfall. Tjänsten drivs på en nollbudget, och jag representerar därmed hobbyist- eller det ideella perspektivet.
Jag tror (eller är övertygad om, snarare) att vi måste släppa idén om att rättsinformationen ska komma från en producent, eventuellt via en förädlare, till en slutkonsument. Jag menar inte att vi ska dumpa in hela SFS i en wiki och låta vem som helst redigera författningarna (även om det nog vore ett spännande projekt), men att vi hela tiden när vi bygger system har följande tanke i bakhuvudet: ”Hur kan vi tillvarata allas kunskap?”
Det är naturligtvis viktigt att det ska gå att konsumera rättsinformation utan att betala dyra pengar. Det är också viktigt att det ska gå att förädla och återpublicera rättsinformation på samma villkor. Den centrala rättsinformationen produceras av det allmäna, som inte har ett ekonomiskt intresse i informationen som sådan.
Om man gör en grov uppdelning av rättsinformationen i data och metadata kan vi placera traditionella dokument i den första kategorin — författningar, rättsfallsreferat, föreskrifter. Produktion och spridning av den här informationen är viktig — särskilt måste den kunna spridas fritt, utan begränsningar på grund av upphovsrätt (Doktrin intar en särställning i att det är en primär rättskälla som inte produceras av det allmäna, och idag sällan kan spridas fritt) eller personuppgifter.
Men den stora rättsinformatiska utmaningen är metadatat — vilka nyckelord man kan sätta på ett rättsfall eller en paragraf, hur en författning hänger ihop med en EG-förordning, vilka texter som ingår i kursfordran, vem som skrivit om ett rättsfall i doktrinen, vilken rubrik eller ämnesområde en författning ska inordnas under. Viss metadata är antingen sann eller falsk — 42 § URL implementerar verkligen Art 6 220/98/EEG eller så gör den verkligen inte det, NJA 2004 s 25 åberopar verkligen URL § 42. Annan metadata kan man ha olika åsikter om – KKL kan betyda konsumentköplagen eller konkurslagen eller kanske körkortslagen. Viss metadata är allmängiltig – 24 § är ett uttryck för den ackusatoriska principen. Annan är specialiserad för en viss grupp – 24 § är tentarelevant. Viss metadata är rättsligt bindande. Viss metadata kommmer från förädlare, men är fortfarande obestridbar.
Idag finns det en föreställning om att sådan metadata, för att vara intressant eller öht säker att publicera, måste vara utformad av experter, faktakollad av experter, disseminerad under kontrollerade former och försedd med noggranna riktlinjer om hur den ska och till vad den får användas. Det finns en paralyserande rädsla för att information – främst metadata – av låg kvalité och i stor mängd kommer förleda mottagaren.
Web 2.0 har visat att den föreställningen är felaktig. Rättsinformation 2.0 kommer att handla om att uppmuntra produktionen av metadata, att lära sig leva med ofullkomling, inkomplett och kvalitetsosäkrad metadata, för att nå ett slutmål där det finns tillräckligt mycket metadata för att även folk utanför skrået kan begripa rättsinformation, och med tillräcklig stor redundans.
Det finns tusentals forum på webben där folk hjälper varandra med juridiska frågor utan att nån är skolad. Ofta slutar diskussionerna med att nån länkar till lagen.nu och säger ”titta här, såhär är det enligt lagen” — varpå en fortsättningsdiskussion tar vid om vad lagtexten betyder. Lagen.nu saknar metadata kring juridisk jargong och begreppsbildning, länkar till doktrin, framlyfta centrala rättsfall. Med mera metadata skulle den kunna ge forumdebattörerna bättre svar.
Ta några vanliga juridiska missuppfattningar — ”man får använda upp till fyra takter av en melodi”, ”god tro är avskaffat i svensk rätt”. Dessa orsakas av för lite data, inte för mycket.
Problem
- Upphovsrätt
- Persondataskydd
- Utgivaransvar
- Skadeståndsansvar
Ickeproblem
- Datakvalité
- Normklassificering
