Månad: juli 2008

I FRA-debatten har det ofta hävdats att den föreslagna regleringen strider mot grundlagen. Det kan den mycket väl göra, men kanske inte på de skäl som oftast anges. Den paragraf som det vanligtvis hänvisas till är regeringsformens 2 kap 6 §:

6 § Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Lag (1976:871).

(min kursivering). Men när man analyserar en rättighetsfråga kan man inte stanna där — väldigt få av de grundläggande fri- och rättigheterna är absoluta, dvs omöjliga att inskränka. Den stora inskränkningsmöjligheten finns i 2 kap 12 § första och andra stycket:

12 § De fri- och rättigheter som avses i 1 § 1-5 samt i 6 och 8 §§ och i 11 § andra stycket får, i den utsträckning som 13-16 §§ medgiver, begränsas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 7 § första stycket 7 och 10 §. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 14 § första stycket andra meningen.

Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

(min kursivering). Dvs: Inskränkningar i den personliga integriteten är tillåtna så länge de inte går utöver gränserna för vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det kan med all rätt hävdas att FRA-lagen går utöver detta (man kan även hävda att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen). Mer om detta, med ett rättsfilosofiskt perspektiv, i ett tidigare inlägg.

Men ska man kritisera FRA-lagen från ett grundlagsperspektiv är det fruktbarare att titta på 2 kap 23 §:

23 § Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (1994:1468).

För även om en FRA-lagsförespråkare kan argumentera för att signalspaning enligt förslaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, särskilt med de integritetsgarantier som blev tillagda i sista stund, är det svårare att påstå att det skulle vara nödvändigt. Europakonventionen ställer nämligen upp strängare krav – en inskränkning i den personliga integriteten ska inte bara vara godtagbart, utan nödvändigt (art 8(2)):

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd
av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn
till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets
ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd
för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och
rättigheter.

Europakonventionen är alltså ett starkare argument än den svenska grundlagen i sig. I en debatt är ”grundlagsstridigt” ett tungt argument, men peka då inte i första hand på RF 2:6. Europakonventionen ställer upp ett starkare skydd för den personliga integriteten, och tack vare RF 2:23 är varje brott mot Europakonventionen grundlagsstridigt i sig.