Rättsfilosofiska aspekter på FRA-lagen

Det var länge sedan det bloggades här. Och det finns massor av
småämnen att beta av, nu när jag tentat av alla kurser på teoretiska
terminen. Men just nu går det liksom inte att undvika ämnet FRA-lagen,
dvs den
proposition
som riksdagen ska rösta om nästa vecka. Jag utgår från
att mina läsare har full koll på lagförslaget och argumenten från de
båda lägren, annars är den här
artikeln
en bra och rimligt balanserad introduktion.

Protesterna
från svenska bloggare
har varit helt bortom något tidigare skådat,
och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och
uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad
gäller faktagrävande
och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters
sällskap-remixen
måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra
enskilda personer
som gör vad som är rätt istället för vad som är
enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst
till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket
lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens
reaktioner
.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar
yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt
skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med
det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som
hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde
fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så
långt som Scott
McNealy
eller David
Brin
).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med
FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den
har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta
riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket ”partipiska”
har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se
hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela
tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från
direktiv
till utredningsbetänkande
till ytterligare departementsutredning
till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att
regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på
båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare
var för
nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de
två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om
rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en
av de ständigt närvarande frågorna ”vad är rätt”, dvs vad som är
rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne
går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag
eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den
rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är
oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig
till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare
som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt
framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om
det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens
makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att
uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del
andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond
Wacks ”Philosophy of Law – A Very Short Introduction”
). Hela idén
med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra
världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens
relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens
starka ställning här (på sina håll är ”naturrättare” närmast ett
skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten
resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om
författningsdomstol
(naturrättsligt) och reaktionerna
(rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på
FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande
rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så
begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så
stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt
europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara
nödvändigt
i ett demokratiskt samhälle
(artikel 8.2), medans enligt svensk
grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är
godtagbart
(notera även att just den personliga
integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i
uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism
tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till
missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är
naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket
obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen ”makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och
riksdagen. Så cynisk är jag inte än.

1 reaktion till “Rättsfilosofiska aspekter på FRA-lagen”

  1. Högsta domstolen tänker så här: ”Vi vet inte vad en anka är men vi känner igen den när vi ser den.” Vilket är en smakdomstol om vad HD känner, inte vetenskap och lite försmädligt att mänskliga rättigheterna aldrig existerar. Rådande svartklädda socialdarwinism i det här fascistlandet skiter ju i allt vad rättigheter heter. I stället är det en godtycklig smakdomstol om vad en kärring känner på sig vilket är långt från vetenskap.
    Mvh!
    Niklas

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.