Månad: juni 2008

Publicerat

SSL as default på lagen.nu

Dear lazyweb:

På förekommen anledning köpte jag SSL-certifikat till lagen.nu igår ($15 per år var det billigaste jag hittade). Inte för att rättsinformation är superkänslig information, men vissa kanske ändå vill att information om vilka lagtexter/rättsfall de kollar upp ska vara konfidentiellt.

För att det skulle bli något genomslag har jag satt en stor allomfattande redirect på den gamla tjänsten på port 80 — om man försöker gå till http://lagen.nu/1960:729 blir man vänligt men bestämt omdirigerad till https://lagen.nu/1960:729. Detta genom lite mod_rewrite-fu i konfigurationen för den befintliga tjänsten:

    RewriteEngine On
    RewriteCond %{HTTPS} !=on
    RewriteRule ^(.*)$ https://lagen.nu/$1 [L,R]

Nu undrar jag om det kan ställa till problem för vissa användare.

  • Finns det browsers som inte klarar SSL (typ enklare mobiltelefonläsare)?
  • Finns det folk som sitter bakom brandväggar som inte klarar SSL?
  • Finns det webbspindlar som vägrar kravla SSL-sajter (jag noterar i loggarna att både Yahoo och Google glatt verkar kravla på som om inget hänt)?
  • Finns det andra problem jag inte tänkt på?
  • Om svaret på någon av frågorna ovan är ”ja”, kan man lindra problemet på något vis (exv genom att tilllåta vissa User-agent-strängar/IP-ranges att komma åt den oskyddade versionen)?

Eller ska jag helt enkelt låta den befintliga okrypterade port 80-tjänsten finnas kvar, möjligen med en stor fin varningsbanner på varje sida, med uppmaning att använda SSL-varianten?

Publicerat

Bloggosfären, politikerförakt och källkontroll

Dagens stora mediagrej har varit EU:s förslag att kräva registrering
och avgifter från bloggare. Det har varit på diskussion i bloggvärlden
under den senaste veckan, och idag tog gammelmedia upp pucken (såhär
efter FRA-bloggbävningen vill de väl vara lite snabbare på banan),
vilket lett ytterligare bloggdiskussioner om förslaget.

I det blogginlägg som väl är inlägg zero för diskussionen skriver Hax

  • Alla bloggar skall registreras / licensieras av staten.
  • Det skall bli lättare att komma åt bloggare juridiskt.
  • Myndigheterna kan reglera innehållet på din blogg.

I efterföljande diskussioner nämndes även att EU vill avgiftsbelägga
bloggande. Sammantaget skulle förslaget bryta mot EU:s
subsidiaritetsprincip, europakonventionens krav på yttrandefriheten,
svenska grundlagens censurförbud, med mycket mer. Och det är ju
fullständigt horribelt.

Om det hade varit sant. Men det är det inte. Den rapport som alla
hänvisar till är 2007/2253(INI), men uppenbarligen läser jag den inte med samma sorts glasögon som resten av bloggosfären. Den punkt som skulle kunna tolkas som
att den handlar om registrering är punkt 9, men den lyder:

9. Europaparlamentet föreslår att bloggarnas rättsliga och allmänna
ställning ska klargöras och uppmuntrar en frivillig klassificering av
dem utifrån deras författares och utgivares yrkesmässiga och
ekonomiska ansvar och intressen.

Notera ”frivillig”. Inte tvång. VARFÖR man skulle vilja frivilligt
registrera sig framgår inte — Mikkos uttalande i DN tyder på att hon
hoppas på att en sån klassificering ska utgöra en
kvalitetsstämpel. Det verkar väl sådär sannolikt, men det punkten
säger är att EU uppmanar till transparens.

Mikkos uttalande ”Om en bloggare förolämpar eller manipulerar så
kommer vi att veta vem som står bakom bloggen” förutsätter ju en
registrering/kontroll, men det framgår inte från sammanhanget om hon
vill att det ska gälla alla bloggare eller bara de som fått en
”kvalitetsstämpel” (artikelns uttryck) genom klassificering.

Man bör också uppmärksamma att punkten om klassificering fallit
bort från förslaget inför Europaparlamentets utskott för kultur och
utbildnings omröstning, enligt DN. Jag har försökt jaga rätt på texten
i sin aktuella lydelse, men EU-dokumentationen är för mig (som ändå
har läst europarätt 4 p och har ett intresse för rättsinformation)
ogenomtränglig.

Den punkt som skulle kunna peka på en avgiftsplikt är punkt 7, men om
man läser hela punkten och motiveringen framgår det att det rör
avgifter för gammelmedia att återanvända användargenererat innehåll.

Europaparlamentet föreslår att avgifter som står i proportion till det
kommersiella värdet på det användargenererade innehållet införs,
liksom etiska koder och användningsvillkor för användargenererat
innehåll i kommersiella publikationer.

Något stöd för slutsatsen att myndigheterna ska få reglera
blogginnehållet hittar jag överhuvudtaget inte. Det närmsta är väl
punkt 2:

Europaparlamentet föreslår i det sammanhanget att
självständiga medieombudsmän tillsätts i medlemsstaterna.

Notera ”självständiga”.

Lika imponerad som jag var av svenska bloggosfären veckorna fram
till FRA-beslutet, lika besviken har jag varit på den
efter. Politikerföraktet må vara mer välförtjänt än på länge efter
FRA-beslutet, men var är de kritiska resonemangen? Var är analysen?
Var är källkritiken? Det verkar som man misstror allt politiker säger
till den grad att man läser ”tvång” där det står ”frivillighet”. Cred till Hans Lind som
faktiskt läst rapporten. Även gammelmediarepresentanten Aftonbladet har en mer balanserad rapportering.

Med det sagt är jag inte för förslaget. De problem som rapporten
målar upp håller jag helt enkelt inte med om är några problem
(möjligtvis med undantag om mediaägarkoncentrationen — men den ska
man väl tackla med EU:s konkurrensregler), och förslaget är i bästa
fall meningslöst. Pressmeddelandets uttalanden har en anda av att spretigheten i bloggvärlden är ett problem, om inte nu så åtminstone potentiellt, och att det är EU:s sak att lösa det. Det är det inte, och det är det inte.

Förslaget kan sågas på sina egna meriter — man behöver inte tillgripa halmgubbeargument för att argumentera mot det.

Publicerat

Sju fula ord, Tablet PC style

FRA-lagen går igenom. Sverige åker ur EM. Vädret är manodepressivt. Och som inte det räcker, så har George Carlin avlidit. Jag fick upp ögonen för Carlin först när han var med i Dogma men har sen arbetat mig tillbaks lite i hans material.

Så när jag skaffade en Tablet PC och skulle testa dess handskriftsigenkänning var det självklara testmaterialet Carlins ”Seven dirty words”. Glädjande nog klarar den testet ganska bra (klicka för full storlek):

Även om den vägrar förstå ”fuck” har den åtminstone den goda smaken att ersätta det med ”frick”, Elliot Reed-style.

Publicerat

IT-reglering: om, hur, när och vem?

Sitter och skriver på ytterligare en krönika till TechWorld som ska vara inne imorgon (jag har glömt att puffa för den jag skrev i TW 5/08, där jag är bekymrad över den rättsosäkerhet som blir resultatet när tekniker och jurister inte kan kommunicera). Temat kommer bli ansvarsreglering, problem med dåligt definerade ansvarsområden och kanske alternativ till central reglering, om jag får plats med det. Ett lästips på temat är Per Furbergs text ”Tjänster och portaler på Internet – konvergensproblem och normkonflikter”.

Och på tal om det här med reglering av IT och frågeställningarna om, hur, när och av vem det ska göras så vill jag gärna börja marknadsföra den konferens som jag och resten av IRI anordnar nu i november – ”ICT Regulations and Policies – from theory into practice” (eller ”e08” for short)  Under två galet späckade dagar kommer några av norden och europas duktigaste IT-jurister (med flera) avhandla ungefär alla tänkbara ämnen som finns i gränslandet mellan IT och juridik. Tycker du det jag skriver om här på bloggen är intressant är sannolikheten stor att du är i målgruppen för konferensen.

Publicerat

Om traditionell och social media

I samband med traditionella mediers tystnad angående FRA-lagen ställer sig allt fler frågan om gammelmedia inte har spelat ut sin roll. Kritik mot att media inte längre fullföljer sin demokratiska uppgift att informera har förts fram tidigare, men det sätt på vilket bloggvärlden genom distribuerat och decentraliserat arbete fört upp frågan så att traditionella media till slut tvingats uppmärksamma frågan är helt nytt.

Jag kom och tänka på en artikel jag läste i Wired för många år sedan, precis i början av bloggosfärens framväxt. Dave Winer slog vad om $1000 att bloggar inom fem år skulle vara viktigare än New York Times som nyhetsförmedlare, och använde kriteriet ”högst googlerankning på fem begrepp som sammanfattar nyhetsåret” som viktighetsmått.

Redan i början av 2006 konstaterade Jason Kottke åt vilket håll utvecklingen gick, och förra året löpte tiden för vadslagningen ut. Bloggarna vann, 4-1. Men det intressantaste kanske var att den webbtjänst som visade sig vara viktigare än både New York Times och bloggar, Wikipedia, knappt fanns på kartan när vadet antogs.

Flera ”long bets” har antagits, de flesta ännu oavgjorda. Det finns även en hel massa förutsägelser som bara väntar på att bli antagna vad. Det hela administreras av The Long Now Foundation, som även bland annat anordnar föreläsningar där intressanta talare pratar om saker i ett långsiktigt perspektiv. Som synes av datumangivelserna har de redan börjat tänka på Y10K-problemet.

Publicerat

Studieuppdatering

Som jag skrev
tidigare så är jag nu klar med teoretiska terminen, tillika den
sista terminen med obligatoriska kurser på juristlinjen. Om jag får
skryta lite så har det gått sjukt bra – kursfemma på rättshistorian,
alla rätt på nationalekonomitentan,
ett halvt fel på IP:n
och, inte för att ropa hej än, men jag tror även allmän
rättslära gick rätt bra (den avslutades med en hemtenta, som
kommer vara färdigrättad om några veckor). Efter en lång Ba-svacka (på
straffrätt,
företagsekonomi,
associationsrätt
och skatterätt)
har jag det sista halvåret varit på solid Ab-mark. Märkligt nog
korrelerar detta med att jag det sista halvåret lagt ner mindre tid än
någonsin på studierna.

Det finns lite olika förklaringar till det (jag har äntligen fått till
en tentaoptimerad studieteknik, och har haft väldigt bra
instuderingssamarbeten) men jag tror att mycket har att göra med att
jag gillar det teoretiska inslaget. Kurserna i materiell juridik (dvs
om innehållet i specifika lagar och rättsområden) är ärligt talat inte
så spännande – det handlar mest om att sätta sig in i varje områdes
struktur, identifiera de typiska frågeställningarna och sen traggla
bedömningskriterier, undantag, rättsfall med mera. Väldigt praktiskt
inriktad kunskap, och väldigt mycket dikesgrävande (dvs den nivå man
når är en linjär funktion av hur mycket studietid man lagt ned).

Men inte särskilt utvecklande. För programmerarna i läsekretsen kan
man jämföra kurser i materiell juridik med kurser om ett visst
programmeringsspråk. De teoretiska kurserna under sista halvåret har
mer varit som att lära sig grundläggande datalogi, och jag tycker
verkligen att det är synd att de kommit så sent under utbildningen.

Det som väntar nu är tentapluggande för kurserna i fastighetsrätt
och processrätt
som jag fortfarande inte tagit, specialkurser (där jag siktar på IT-rätt,
law
and economics
samt juridisk
metodlära) och examensarbete. Ämnet för det senare är något jag
har funderat på i stort sen jag började utbildningen. Jag kommer inte
att skriva om någon materiell juridisk fråga (även om det finns mycket
inom IT-rätt, immaterialrätt och statsrätt som lockar) utan försöka
mig på ett lite mer rättsinformatiskt/metodinriktat tema.

Grundfrågeställningen är ”vad gör ett rättsfall viktigt?” och
syftet är att analysera den tysta kunskap som jurister använder för
att hitta relevanta rättsfall när de undersöker en viss rättsfråga,
med en förhoppning om att kunna uttrycka denna kunskap på något
sätt. Helst förstås i form av en algoritm som givet ett sökord eller
en lagrumshänvisning kan ge de viktigaste fallen på det området. Jag
har tänkt använda EG-domstolens
samlade avgöranden som datamängd (ca 11000 fall, eller drygt 16000
om man tar med förstainstansrätten). Det hela skrivs på engelska, i
python och med LaTeX –
nästan så man tror att det är en datavetaruppsats!

Uppdateringar om det hela lär komma fortlöpande här på bloggen.

Publicerat

Dagens patch

Det blir mycket RDF i lagen.nu 1.5. Och det blir mycket användande av RDFLib. Efter att ha hittat finfina instruktioner om hur man får biblioteket – inklusive SPARQL-parser – att snurra under windows har jag gett mig på min pet peeve i n3-serialiseringskoden, nämligen dess ovana att definera egna anonyma namespaceprefix. Normalt serialiserar den nämligen n3-formatet något i stil med såhär:

@prefix _8: http://lagen.nu/.
@prefix _9: http://lagen.nu/1962:700#.
@prefix dct: http://dublincore.org/documents/dcmi-terms/.
@prefix rinfo: http://rinfo.lagrummet.se/taxo/2007/09/rinfo/pub#.

_8:NJA_2005_s_878 dct:identifier "NJA 2005 s. 878 (NJA 2005:95)";
rinfo:lagrum _9:K29P7;
rinfo:rattsfallshanvisning _8:NJA_1996_s_63,
_8:NJA_2000_s_421;

Men nu blir det det oändligt mycket mer läsbara:

@prefix dct: http://dublincore.org/documents/dcmi-terms/.
@prefix rinfo: http://rinfo.lagrummet.se/taxo/2007/09/rinfo/pub#.

 <http://lagen.nu/NJA_2005_s_878> dct:identifier "NJA 2005 s. 878 (NJA 2005:95)";
     rinfo:lagrum <http://lagen.nu/1962:700#K29P7>;
     rinfo:rattsfallshanvisning <http://lagen.nu/NJA_1996_s_63>,
         <http://lagen.nu/NJA_2000_s_421>;

Här är patchen:

C:\Users\staffan\tmp\rdflib-2.4.0\rdflib>diff -u syntax\NamespaceManager.py~ syntax\NamespaceManager.py
--- syntax\NamespaceManager.py~ 2007-04-04 22:05:32.000000000 +0200
+++ syntax\NamespaceManager.py  2008-06-14 21:36:32.606307200 +0200
@@ -59,8 +59,7 @@
namespace = URIRef(namespace)
prefix = self.store.prefix(namespace)
if prefix is None:
-                prefix = "_%s" % len(list(self.store.namespaces()))
-                self.bind(prefix, namespace)
+                raise Exception("Prefix for %s not bound" % namespace)
self.__cache[uri] = (prefix, namespace, name)
return self.__cache[uri]

Den som förstår RDFLib bättre kan säkert få till samma effekt utan att patcha källkoden genom att subklassa NamespaceManager och trycka in den i kedjan någonstans, men mina försök till det misslyckades.

Publicerat

Rättsfilosofiska aspekter på FRA-lagen

Det var länge sedan det bloggades här. Och det finns massor av
småämnen att beta av, nu när jag tentat av alla kurser på teoretiska
terminen. Men just nu går det liksom inte att undvika ämnet FRA-lagen,
dvs den
proposition som riksdagen ska rösta om nästa vecka. Jag utgår från
att mina läsare har full koll på lagförslaget och argumenten från de
båda lägren, annars är den här
artikeln en bra och rimligt balanserad introduktion.

Protesterna
från svenska bloggare har varit helt bortom något tidigare skådat,
och även om det ibland har funnits tendenser till ekokammare och
uppskruvat tonläge har det gjorts en del fantastiska inlägg, både vad
gäller faktagrävande
och retorik — den som inte redan sett den här Döda poeters
sällskap-remixen måste titta. Och det dramaturgiska i att det krävs fyra
enskilda personer som gör vad som är rätt istället för vad som är
enkelt är helt oemotståndligt. Gammelmedia har varit märkligt tyst
till för några dagar sedan, men har nu börjat komma igång. Just nu verkar nyheten inte vara så mycket
lagförslaget i sig, utan snarare bloggosfärens
reaktioner.

Personlig integritet är inte ett intresse jag brinner för. Jag gillar
yttrandefrihet och informationssamhällets möjligheter – ett starkt
skydd för den personliga integriteten står ofta ivägen för dessa. Med
det inte sagt att det är oviktigt, bara att i den intresseavvägning som
hela tiden måste göras så tycker jag kanske att man kanske borde
fokusera på möjligheterna än problemen (även om jag kanske inte går så
långt som Scott
McNealy eller David
Brin).

Med det sagt är det svårt att se vilka de legitima möjligheterna med
FRA-lagen är – den känns mycket som säkerhetsteater. Den
har inget stöd i det allmäna rättsmedvetandet, eller ens i de flesta
riksdagsledamöternas egen ideologiska uppfattning (uttrycket ”partipiska”
har använts mycket de senaste veckorna). Därför är det märkligt att se
hur lagförslaget långsamt kravlat från idé till färdig proposition, hela
tiden mot en växande proteststorm, men utan att bevekas gått från
direktiv
till utredningsbetänkande
till ytterligare departementsutredning
till lagrådsremiss, proposition och nu (efter ett års paus) slutligen omröstning. Bisarrast är det faktum att
regering och riksdag bytts ut under processen, och att politiker på
båda sidor på något märkligt sätt bara bytt planhalva så att de som tidigare
var för nu är mot, och vice versa.

Under den teoretiska terminen på juristlinjen – så kallad eftersom de
två stora kurserna, rättshistoria och allmän rättslära handlar om
rättsfilosofi med flera grundläggande aspekter på rättssystemet – är en
av de ständigt närvarande frågorna ”vad är rätt”, dvs vad som är
rättens innehåll. Är det alltid vad lagstiftaren säger, även när denne
går emot det allmäna rättsmedvetandet, stiftar motsägelsefull lag
eller lag som strider mot överordnade normer (exv grundlag eller jus cogens)?

Mycket förenklat så finns det två skolor, den naturrättsliga och den
rättspositivistiska, där de förra menar att lagstiftarens makt inte är
oinskränkt utan att det finns normer som lagstiftning måste hålla sig
till för att vara legitim, medans de senare menar att en lagstiftare
som har legitimitet (exempelvis i kraft av att vara demokratiskt
framröstad) inte är begränsad av annat än sig själv. (Knäckfråga: om
det finns överordnade normer/rättigheter som begränsar lagstiftarens
makt – hur får vi reda på dess innehåll, och vem har mandat att
uttyda dem?)

När man väl har börjat fundera över de här begreppen faller en hel del
andra bitar på plats (ett bra ställe att börja på är Raymond
Wacks ”Philosophy of Law – A Very Short Introduction”). Hela idén
med mänskliga rättigheter, åtminstone så som vi känner dem efter andra
världskriget, är en naturrättslig idé. Domstolarnas och grundlagens
relativt svaga ställning i Sverige är en följd av rättspositivismens
starka ställning här (på sina håll är ”naturrättare” närmast ett
skällsord). För en praktisk illustration av vad de olika synsätten
resulterar i i praktiken kan man begrunda utspelet om
författningsdomstol (naturrättsligt) och reaktionerna
(rättspositivistiskt).

Eller, för en ytterligare praktisk illustration kan man titta just på
FRA-lagen. Det är klart att lagen gör intrång på en grundläggande
rättighet (den personliga integriteten). Frågan är om intrånget är så
begränsat till sin omfattning, och att det motstående intresset är så
stort, att det är motiverat. Här kan man notera att enligt
europakonventionen (präglad av naturrätt) ska ett sådant intrång vara
nödvändigt
i ett demokratiskt samhälle (artikel 8.2), medans enligt svensk
grundlag (präglat av rättspositivism) så räcker det om intrånget är
godtagbart (notera även att just den personliga
integriteten, som skyddas genom 2 kap 3 §, inte ens är med i
uppräkningen i 12 §).

Att den rättsfilosofiska striden mellan naturrätt och rättspositivism
tar sitt uttryck i politik är uppenbart. Förenklat på gränsen till
missvisande: vänstern är rättspositivister, högern är
naturrättare. Vilket gör den nuvarande situationen så mycket
obegripligare. Det måste finnas någon bättre förklaring än den trista maximen ”makt korrumperar” eller att ideologin hos en en politiker falnar bort någonstans mellan ungdomsförbundet och
riksdagen. Så cynisk är jag inte än.