På den här bloggen brukar jag inte bara spruta länkar omkring mig utan kontext (den som är intresserad av sånt kan följa mitt del.icio.us-flöde), men den här lilla videosnutten har jag tittat på nästan varje dag den senaste veckan. Efteråt är jag alltid avstressad och harmonisk.
Det verkar som jag är inne i en bloggningsperiod. Men långa utläggningar har jag inte tid med, jag måste korta ner en Techworld-krönika från (just nu) 4356 tecken till 2600 innan jag får gå och lägga mig. Vi får ta det snabbt:
Kort är det nya svarta: Det började med jQuerys fokus på att förkorta vanliga javascriptidiom till en eller ett par tokens, fortsatte med Paul Grahams sneak preview på Arc och dess galet kompakta uttrycksfullhet, och idag liknar Steve Yegge babbliga programmerare (och språk) vid tvååringar. Juristmetafor: EG-rätt = Java, Handelsbalken = Lisp.
Lagar och kod: En sak som är lite frustrerande är att jag efter tre års juriststudier fortfarande inte har bra svar på varför lagen är så svårtolkad och oförutsägbar. Precis i början av studierna, när jag fortfarande utgick från det tankesätt som jag tillägnat mig som programmerare, undrade jag om man inte kunde ha nån sorts enhetstester för paragraferna, så att man kunde utvärdera om lagen uppfyllde de syften den skapats för. Bennet Haselton har utvecklat ett förslag längs samma linjer som han tror skulle kunna lösa de problem han stött på i amerikanska underrättsdomstolar. Problemställningen saknar helt uppenbart inte verklighetsförankring, men är det en bra lösning? More to the point, är det en genomförbar lösning? Jag drar paralleller till den kurs jag läser just nu, och dess diskussioner om olika rättskällors legitimitet. Den rättskälla som för de flesta är the rättskälla, lagstiftningen, behöver bara ha en yttre legitimitet (vara utfärdad av någon med folkets eller vapenmaktens mandat) — en eventuell inre legitimitet (i betydelsen fungerande systematik, exakthet, logisk konstistens, fullständighet) är bara en nice-to-have. Åtminstone så länge avsaknaden av inre legitimitet inte har någon bäring på den yttre legitimiteten (dvs så länge väljarna inte kräver lagstiftning vars faktiska utformning är begriplig).
Ska vi ha bättre spärrar — eller inga? Utredningen Musik och film på internet - hot eller möjlighet? (Ds 2007:29), med dess förslag att ålägga ISP:er att stänga av fildelare, har väl (milt sagt) inte blivit så väl mottagen i bloggosfären, och har även blivit mer genomgående kritiskt granskad. På andra sidan Atlanten ställs också krav på att ISP:er ska “ta sitt ansvar” för att hejda olaglig fildelning. Nicholas Weaver föreslår, på bästa code-is-law-manér, en bittorrentspecifik lösning för att spärra just bara den olagliga fildelningen, som han menar är en mer ändamålsenlig lösning som minimerar “collateral damage”. Min spontana tanke är att en sådan spärrning - om den implementeras - kommer att påskynda utvecklingen av mindre darknets som är ännu svårare att övervaka eller stoppa. Och gör existensen av en mer ändamålsenlig (”bättre”) spärr det svårare att argumentera för ett övervaknings- och filtreringsfritt Internet?
Alla måste läsa: Kevin Kelly, Better Than Free.
Slutligen: Hela förra veckan gick tankeverksamheten på halvfart. Inte bra när man har mycket att göra. Så jag fick jobba sent och hann inte ut och springa något. Igår snodde jag åt mig några timmar och körde nästan en halvmara runt kungsholmen och söder. Idag har jag haft träningsvärk och ett helt fantastiskt flyt på tankarna. Lärdom (som jag lyckas glömma bort då och då): Träning är inte en hobby man kan göra i mån av tid, utan en förutsättning för att man ska orka med allt annat. Ungefär som frukost (fast svettigare).
Oj, det blev visst fem snabba. Jag är så otroligt busy att jag inte hinner kontrollräkna.
Sedan Tomas Lundström tipsade om den har jag lyssnat mer eller mindre konstant på “Get it off”, inledningsspåret på Disfears (ljudvarning!) nya skiva “Live the Storm”. Det är verkligen en fantastisk låt — den mäktiga inledningen, det Ace of Spade-minnande förhållandet mellan grundriffet och versen, och den ståpälsframkallande refrängen mellan 2:22 och 2:34. Alla måste lyssna!
Men även om inledningsspåret går att ladda ner gratis vill man ju gärna ha resten av skivan också. Disfear ligger på Relapse, vilka ju finns på Emusic, som jag ju hyllat några gånger tidigare. Men de har inte fått in något nytt från Relapse sedan “Red Album” av Baroness (som IMHO är ganska överskattat) — utöver Disfear-plattan saknar jag även Dillinger Escape Plan (och Death Breath, men de ges bara ut på Relapse i USA, och Black Lodge verkar inte finnas på Emusic alls).
På CDON downloads finns inte Disfear alls, och på ITMS finns plattan bara i DRM:at format (det där med DRM-fritt utbud på ITMS verkar bara gälla EMI). Att köpa DRM:ad musik år 2008 känns… halvfräsht.
Tänk om man kunde ladda ner plattan från valfri fildelningstjänst istället, fast på ett lagligt sätt. Kanske genom nån typ av avtalslicens, liknande den mekanism som radiostationer använder för att få spela all musik (av såväl STIM-anslutna musiker som andra) utan att behöva cleara rättigheter för varje enskild låt? Jag tycker att STIMs utspel i frågan är mycket välkommet, och tror att en sådan licens kan bli en riktigt bra lösning om den utformas rätt.
Faktum är att lösningar av det slaget har föreslagits redan 2004 av EFF, och att IRI:s Katarina Renman-Claesson varit inne på liknande tankegångar 2006.
Men i “utformas rätt” ligger IMHO ett krav på att det ska vara fråga om en verklig fildelningslicens — i STIMs utspel pratas bara om nedladdning, och det räcker inte. En sådan licens måste göra det tillåtet att ladda upp, dvs tillgängliggöra, för att det ska vara någon poäng med det. Jag är inte heller övertygad om att det måste, eller ens bör, vara ISP:ernas sak att administrera en sådan licens. Det blir lite för bekvämt att i nästa steg ställa politiska krav på att ISP:er ska blockera portar, eller lämna ut personuppgifter till rättighetsorganisationer, för kunder utan fildelningslicens. Bättre att de får koncentrera sig på kärnverksamheten att skyffla bitar så fort som möjligt. Och framförallt måste det vara praktiskt möjligt att köpa internettillgång utan att samtidigt lösa fildelningslicens — annars är vi tillbaka i kassettavgiftsträsket.
Utspelet har mestadels sågats (även om några är försiktigt positiva), inte så mycket på sina egna meriter som det faktum att ingen längre har något förtroende för STIM med flera upphovsrättsorganisationer, och läser in antaganden om att ett sådant system skulle öppna för ännu mer krav på nätövervakning och piratjakt.
En helt korrekt invändning mot förslaget är att att en sådan fildelningslicens med STIM som motpart bara skulle göra det möjligt att fildela musik. Förmodligen skulle även IFPI behöva vara med på ett hörn – en inspelad låt omfattas ju av två ensamrätter, dels den egentliga upphovrätten till kompositionen (som STIM administrerar), dels den s.k. närstående rättigheten till själva ljudinspelningen (som IFPI hanterar). TV-serier, filmer, datorprogram, spel, böcker, med flera upphovsrättskyddade verk skulle inte omfattas.
Vilket inte är så förvånande — upphovsrättsorganisationerna är inte, som man ibland kan få uppfattningen av, någon välkoordinerad intressesammanslutning med en enda gemensam agenda. Musikbranschen har den största “digitala mognaden” med tanke på att man vid det här laget inte bara insett möjligheterna med digital distrubition, utan även börjat inse att DRM förtar sådana möjligheter. Filmbranschen tror fortfarande att DRM är en bra idé och bokbranschen är knappt på banan vad gäller digitalisering.
(För att knyta ihop säcken kan noteras att Live the Storm varken finns på Mininova eller The Pirate Bay. Jag tror det säger något om kängpunkares digitala mognad, alternativt DIY-etikens inställning till upphovsrätt, men jag är osäker på vad.)
Kanske är det för att jag själv sysslat mycket med screenscraping och omstöpande av innehåll från andra webbplatser som jag tycker att SF Bio:s agerande enligt nedanstående är rent fantastiskt korkat — ännu mer så när det kommer från den enda sektor av filmbranschen som faktiskt i teorin kan erbjuda ett mervärde som inte kan kopieras digitalt.
“På SF medger man att biotider.se numera inte har möjlighet att automatiskt hämta information om var och när filmerna visas. Enligt informationschefen Thomas Runfors är nu de “spindlar”, eller program, som biotider.se använt blockerade”
(SvD, läs även Bloggywood eller direkt från källan.)
Jag kände inte till biotider.se sedan tidigare (man kan väl anta att de fått rätt bra med uppmärksamhet nu i elfte timmen, då ovanstående just nu är förstanyhet på svd.se), men det verkar vara en schysst site - lagom web 2.0-ig ut med taggmoln och pastellfärger och användarinteraktion och annat bra som SF:s egen webbplats inte har. Att alienera sådana passionerade användare känns som grund för uppsägning för en marknadschef på 2000-talet.
Men marknadsföring är inte min grej, så vad vet jag. Dock är de juridiska aspekterna är ju intressanta. Jag kan se tre separata frågor.
1: Har SF någon ensamrätt över sina biotider? Jag tycker det känns lite tveksamt — nån vanlig upphovsrätt kan det inte vara frågan om (då såväl verkshöjd som originalitet saknas), men kanske s.k. databas- eller tabellskydd? Denna ensamrätt är en s.k. närstående rättighet, som regleras i samma lag som upphovsrätten, men lyder under andra villkor. Huvudregeln för att något ska skyddas på detta sätt är att att det ska vara antingen en samling av ett stort antal uppgifter, eller att samlingen ska vara resultatet av en stor investering. Både rättsläget och det aktuella fallet är alltför komplicerat för att jag ska våga mig på att reda ut huruvida någon ensamrätt föreligger för biotiderna, men det är i vart fall inte självklart. (Den intresserade läser lämpligtvis Fixtures mot Svenska Spel och fortsätter med Johan Axhamns examensuppsats)
2: Har SF möjlighet att spärra ut crawlers? Till att börja med kan man observera att SF inte har någon robots.txt-policy, vilket är lite märkligt eftersom de hänvisar till den från sinlänkpolicysida. Eftersom rättsläget kring rekvisiten för dataintrång är så pass luddigt i svensk rätt (vilket jag skrivit om tidigare) är det lite oklart vilken betydelse en sådan icke-maskinläsbar policy har, men vi får anta att biotider.se åtminstone numera är medvetna om att de inte har SF Bio:s tillåtelse att hämta datat (”bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling”). Därmed kan det utgöra dataintrång att fortsätta.
3: Har SF möjlighet att förbjuda djuplänkar? (i betydelsen “länk till en resurs annan än “startsidan” på en webbplats.) Rent tekniskt har de möjligheten - sf.se har infört en referer-check genom vilken den som försöker följa en länk från biotider.se till SF:s bokningssida för en specifik film, plats och tid www.sf.se istället vidarebefordras till SF:s förstasida, och får välja film, plats och tid igen (och under processen exponeras för några reklambanners). Men kan SF på upphovsrättslig eller annan grund tvinga biotider.se att inte djuplänka? Rättsläget är inte solklart, men i tidigare diskussioner om länkning och svensk rätt har man främst riktat in sig på två fall:
Dessa skulle kunna falla in under beskrivningen av offentligt framförande, vilket är ett upphovsrättsligt förfogande. Men jag har svårt att se att en länkning från en sida till en annan sida, där det tydligt framgår att innehållet på den nya sidan kommer från en annan part, skulle kunna hindras på upphovsrättslig väg. Den kan förstås hindras på avtalsmässig väg, men nu har ju biotider.se och SF Bio knappast träffat något avtal.
Så möjligtvis finns det en (svag) juridisk grund för SF att hindra biotider.se att fortsätta sin verksamhet, även om det inte är den man hävdar i sina uttalanden. Klart är att man redan försökt hindra dem på teknisk väg åtskilliga gånger. Om SF lyckas blir förlorarna dels biotider.se, dels alla människor som trots att de blir utsatta för rent förolämpade pekpinnar envisas med att stödja filmbranschen. Men ser någon några vinnare?
Hej, jag heter Staffan. Jag är en föredetta programmerare som numera är juriststudent. På den här bloggen skriver jag mestadels om frågor i gränslandet mellan teknik och juridik. Eller något annat jag råkar vara intresserad av för stunden.
Vill man få tag på mig kan man maila staffan@tomtebo.org, eller, om det brådskar, ringa 0733 118 506. Jag kan dock tyvärr inte svara på specifika juridiska frågor.
Länkflöde