Nytt extraknäck

För en månad sedan hintade jag om att jag skulle börja krönikörera i en större branschtidning. Nu har det första numret som jag medverkar i kommit ut, och min krönika finns att ladda ner i PDF-format (där jag dock av någon anledning kallas ”Staffan Malmberg”…). Jag tar över efter Nicklas Lundblad (vilket är ett par sjukt stora skor att fylla) och ska skriva riktat till en IT-kunnig publik, med juridiska aspekter på deras arbete.

Det är ju sådant jag redan skriver om här på bloggen. Jag skulle vilja skriva mer, men med tanke på alla andra saker jag har för mig har det i varit svårt att hitta tid och motivation att sitta ner och blogga igenom ett ämne såpass noggrant att det ger någonting. Det tar ju ändå några timmar. Att få i uppgift av någon annan att skriva är precis en sådan motivator jag behöver för att få lite mer gjort. Morötter och piskor i form av pengar, bylines, utrymmesbegränsningar, deadlines och så vidare är också viktiga faktorer.

Just den här första krönikan är faktiskt ett sådant utvecklande av en gammal bloggpost som jag påbörjade för ett tag sedan men aldrig slutförde – jag har irriterat mig på att personuppgiftsregleringen i praktiken gör det osäkert i vilken utsträckning jag kan vidareutveckla lagen.nu (exv publicera domskäl i brottmålsdomar), och ett sätt ut ur det hela skulle vara att skaffa utgivningstillstånd för att på så sätt hamna under YGL och slippa bry mig om PUL. Men då det ställs så detaljerade krav på hur en webbplats ska vara beskaffad för att kunna få utgivningstillstånd blir jag i praktiken bakbunden vad det gäller utvecklingsmöjligheterna (exv mot wiki-hållet), på ett sätt som traditionell media inte är.

Och så vidare. Ni kan läsa om det i krönikan — poängen är att det här är en av många texter som nu förhoppningsvis blir skrivna, istället för att stanna som halvfärdiga resonemang i huvudet på mig.

Rättsinformation och RDF

Det Vervaprojekt jag varit lite inblandad i har nu publicerat en uppdaterad version av sin metadatamodell för rättsinformation. Det handlar alltså om hur man ska representera dokument som lagar, förarbeten, rättsfallsreferat m.m. elektroniskt. Dvs sådana frågor som jag bollat med ända sen jag startade lagen.nu – men med skillnaden att den här specifikationen görs by the book av folk som verkligen kan datamodellering. Tydligast märks det i att all metadata uttrycks i form av RDF, och det som nu publicerats är en vokabulär, dvs en lång lista på egenskaper som dokument (och andra resurser) kan ha.

Arbetet hittills är främst inriktat på att identifiera egenskaper på dokumentnivå, och har mycket gått ut på att diskutera saker som ”den här texten här överst i dokumentet, vad är den?” och resonera kring titel vs rubrik vs beskrivning vs … Men det som jag tycker känns bäst är ansatsen att alla resurser (både kompletta dokument och resurser inuti dokument, exv en paragraf i en lag) ska ha permanenta URI:er. Det där med att man både inom och utom systemet ska kunna hänvisa till resurser på ett otvetydigt och maskinläsbart sätt är, hur trivialt det än kan låta, ett stort steg framåt.

Månadens emusic-nedladdningar

Runt den 20:e varje månader refreshar mina emusic-downloads, vilket innebär några timmars lustfyllt vrakande bland alla plattor som finns på min ”saved for later”-lista (runt 90 stycken just nu) för att utröna vilka jag är mest sugen på att höra just nu. Den här månaden kom refreshen tidigt, och följande blev nedladdat:

En stadig bas av HC och metal (och klar övervikt av Relapseband), således, med lite utflykter åt andra håll (Jo, jag vet att M.I.A. precis släppt ”Kala” men jag brukar vara runt 18 månader efter hypen, så det är helt i sin ordning). De flesta av dessa för mig okända band har jag blivit tipsade om via 17 dots, som är en skitbra tjänst. Synd bara att de inte har någon i redaktionen som gillar arg musik, med tanke på hur mycket bra sådan det ändå finns på tjänsten.

Med detta sagt har jag blivit mer och mer besviken på emusic på sistone. Det saknas information om när nya plattor kan förväntas bli tillgängliga (jag väntar otåligt på Chapitre 7, exempelvis), många bolag har bara delar av sin katalog tillgänglig, bolag kommer och går (nu senast Epitaph) och många plattor (exv Donnas nya) är bara tillgängliga för amerikanska kunder. Jag inser att Emusic inte kan göra så mycket utan att få med sig bolagen, men de måste bli lite tuffare i förhandlingarna.

Idag introducerades för övrigt ljudböcker. Tyvärr måste man ha ett särskilt medlemsskap för att ladda ner sådana, och 12€/månad för att ladda ner en(1) bok känns inte riktigt lika bra bang for the buck som jag vant mig vid från emusic.

Jawbreakerhumör

Jag har varit på Jawbreakerhumör de senaste dagarna. Och jag kan inte lyssna på Jawbreaker utan att bli nostalgisk. Vilket kanske är en av anledningarna till att det kan gå något år mellan mina Jawbreakerperioder.

Jawbreaker är en rätt välbevarad hemlighet i punkvärlden. De som känner till bandet och har lyssnat in sig litegrann älskar det vanligtvis reservationslöst, men det verkar inte vara något band man lätt lyssnar in sig på. Influenserna syns dock i varenda band som idag kallas emo (men låt inte det avskräcka – det är långt långt ifrån någon kajalarenarock).

Jawbreaker är nostalgi för mig eftersom det är så tight förknippat med min studietid i Uppsala. När jag började plugga på DVL var det första gången jag fick riktig tillgång till internet. Och det fanns redan en massa punkare där. Från USA! Som pratade om helt andra band än jag hört talas om (fram tills dess hade jag levt på trallpunk, käng och kanske lite NYHC-inspirerad norrländsk håce). Jawbreaker var ett av banden som det snackades allra mest om, och deras då nysläppta skiva ”24 hour revenge therapy” hyllades överallt. Den utmärkta skivafären Head Mechanic hade plattan inne, och strax efter första studiemedlet satte jag igång skivan, full av förväntan.

jawbreaker-24hour.jpg

…och fattade ING-EN-TING. Det lät ju bara otight, skramligt och gnälligt. Vad var grejen? Men det som skrevs om bandet och skivan var så övertygande att jag gav skivan flera nya försök. En dag tog jag fram texthäftet och uppfattade för första gången vad Blake sjöng. Då föll alla bitar på plats.

Sen dess har 24 hour revenge therapy varit en av de där plattorna som jag alltid kan återvända till. Idag hör jag nästan inget av skramlet, men däremot harmonierna, dynamiken, känslorna, texterna – vilka texter. Boat Dreams From A Hill, Condition Oakland, West Bay Invitational – med musik som perfekt fångar känslan.

(Både last.fm och amg låter dig lyssna på 30-sekundersklipp av låtarna – gör inte det, de här ska höras från början till slut. Gärna med texterna bredvid, som sagt.)

Jawbreaker: Dear You

Något år senare kom ”Dear You”, deras första platta på ett majorbolag. Betydligt mer välproducerat, hade lite svårt att fastna hos mig. Tills den följde med som sällskap på en resa till Heidelberg. Jag var nybliven singel, trött på att plugga, livet var tungt. Resan blev en startpunkt för nästa steg i tillvaron, och ”Dear You” var soundtracket. När jag kom hem gick jag på jobbintervju hos ett nystartat webbföretag, fick jobbet, började två dagar senare, jobbade över första kvällen, och plötsligt började någon av mina nya medarbetare att spela Fireman på hög volym. Det kändes som att komma hem.

Dagens föreläsning

Idag föreläste jag om ”Tekniken på internet” för studenterna i Experimentell immaterialrätt, där jag försökte förklara hur det egentligen funkar när datorer pratar med varandra och utbyter sådan information som ofta utgör upphovsrättsskyddade verk. Mycket snack om bittar och paket, lite mindre om paragrafer och rättsfall. Det var, ärligt talat, inte den bästa föreläsning jag hållt. Ofokuserat och för mycket inriktat på smådetaljer utan att sy ihop det till en helhet. Jag gillar inte att skriva ned vad jag tänker säga ord för ord, utan förlitar mig på väldigt grova stolpar, vilket funkar bra när jag har en bra dag. Vilket jag då inte hade idag. Mina ursäkter till eventuella bloggläsare som befann sig i publiken.

Det bästa med föreläsningen var mina powerpointslides. Jag ogillar, som de flesta, den typen av presentation där föreläsaren lägger up en slide med fyra huvudpunkter, några underpunkter och börjar läsa rakt upp och ner från dem. Istället försöker jag hitta illustrationer som får stå i bakgrunden till det jag säger. Vissa bilder har konkreta exempel som jag kan vifta åt, men vissa står helt för sig själv, så att åhörarna får dra sina egna kopplingar mellan det jag säger och det jag visar. Idag rationaliserade jag till och med bort de flesta rubriker. Känns helrätt, lite powerpointminimalism sådär. Om jag har en bra dag nästa gång kan det bli rent strålande.

Här är bilderna från presentationen. De är inte helt begripliga på egen hand, men det är lite av poängen.

Slumpade verk

Gårdagens största skratt kom via The Garfield Randomizer (en av flera speglar av den ursprungliga sidan, som blev C&D:ad). Det är alltså fråga om lite smart javascript som hämtar tre slumpmässiga Gustaf-strippar från ucomics.com, slumpar fram en bildruta från varje och presenterar dem i slumpmässig ordning. Inte helt förvånande blir det ofta sjukt roliga absurditeter av det hela.

Det väcker ju förstås en massa upphovsrättsliga frågor. Är resultaten bearbetade verk eller nya verk i fri anslutning? Är det kränkande för upphovsmannens konstnärliga egenart, och kan man i så fall hävda parodi på samma sätt som i Alfonsfallet? Om det är ett upphovsrättsintrång, vem begår det (med tanke på att den specifika konstellationen av rutor är framslumpad)? Är det en förmildrande eller försvårande omständighet att bilderna hämtas direkt från ucomics.com och inte lagras (= exemplarframställs) på dougshaw.com? Vem har upphovsrätten till en ihopslumpad stripp? Hur görs verkshöjds- och orginalitetsbedömningarna?

Många frågor, några lättare än andra. Men för stunden hoppar jag över analyserandet och klickar på ”Go” några hundra gånger till.

För en diskussion från ett mediakritiskt perspektiv, se The Comic Strip Doctor (genom vilken jag först hittade det hela). För en variant på samma tema, men mindre upphovsrättsligt komplex (men däremot kanske ännu roligare), se min kompis Johns ordspråksgenerator.

Skambankt!

Skambankt

För några år sedan fick jag av en slump upp ögonen för norska Skambankt genom deras självbetitlade debut med fethård punkrock med vissa arenatendenser. Skitarga texter på norska och låttitlar som alla slutade med utropstecken. Bra grejjer. Samma år såg jag dem på Roskilde en sen natt på näst största scenen och kände att de här kan bli hur stora som helst språket till trots. Tänk Turbonegro fast med pajastendenserna utbytt mot barrikadilska.

skamania_skambankt.jpg

Fast sen hände ingenting. Mini-CDn ”Skamania” skaffade jag aldrig eftersom jag bara hittade den för svindyra priser (6 låtar för 150 spänn, fet chans!) och sen föll de lite i glömska hos mig.

Men så förra månaden bläddrade jag bland nyinkommet på emusic och såg att Skamania nu fanns tillgänglig där. 6 låtar för 13 spänn kändes mycket mer överkomligt. Och visst är det fortfarande bra. Kanske lite softare, kanske ännu mera arenarockkänsla, men helt OK. Helt klart ett band att ha på radarn.

eliksir_skambankt.jpg

De släppte visst sin andra fullängdare Eliksir (finns inte på Emusic) i början av året, vilket har gått mig spårlöst förbi. Jag antar att rock på norska inte går hem i Sverige såvida den inte framförs av onda pandor. Däremot ska de tydligen vara stora i Danmark, vilket är ett inte helt ovanligt exempel på hur Sverige står utanför nordiskt musikutbyte. Synd. Men lyssna på deras myspacelåtar sålänge.

Keep It Simple, Staffan

Mycket med det mesta nu. Några deadlines som närmar sig med oroväckande hastighet, och det jag tänker mest på är den föreläsning jag ska hålla på specialkursen Experimentell immaterialrätt om en vecka. Temat för kursen är ”Immaterialrätten på internet”, och rubriken på min föreläsning är ”Tekniken på Internet”. Det blir lite paragrafer och mycket trebokstäversförkortningar.

Jag satt halva söndagen och försökte strukturera upp vad jag ville säga. Jag vill på något sätt förmedla en insikt i vad digital information och öppna nätverk innebär, den där outtryckbara kärnan från vilken man kan härleda allt annat. Den solida grund som gör att man kan titta på ny teknisk kunskap och förstå hur den ska sorteras in och relateras till allt annat, vilka liknelser som funkar och vilka som är missvisande, problem den löser och problem den skapar, hur den borde regleras (eller inte), och så vidare. Så jag satt i några timmar och försökte formulera en mening om digitalisering som skulle kunna förklara allt det där.

Men allvarligt, det är få förunnat att kunna förmedla kunskap på det sättet. Efter att ha snärjt in mig i högtravande formuleringar om informationens sanna innersta väsen försökte jag sätta mig in i hur det skulle uppfattas av en åhörare. ”Osubstansiellt flummande” blev omdömet.

Så jag raderade texten och började om med inriktning på handfasta kunskaper. 10 minuter om hur man digitaliserar text, ljud, och bild, 10 minuter om komprimering, 10 minuter om grundläggande internet, 10 minuter om tillämpningar som web och fildelningsprotokoll, 5 minuter om DNS… Mindre ambitiöst, men ger förmodligen mycket mer behållning.

I övrigt är jag sjukt sugen på att koda lite. Det blev inte så mycket av det i sommar, och jag har abstinens. Någon gång i slutet av september kan jag förhoppningsvis få tid över till lite mysprogrammering. Utvecklingsversionen av Django har äntligen fått unicodestöd, och jQuery verkar vara ett smutt javascriptramverk nu när mochikit verkar ha ramlat i glömska. Vi får se vad som händer.