Simningen och jag

Jag var ute och simmade i Källtorpssjön idag. Strålande väder, massor av folk ute och solbadade, och så jag, som krängde på mig en svart helkroppsbaddräkt och började plaska iväg. Det var oväntat svårt att ta sig iväg idag. Dels för att det varit många långpass de senaste dagarna (torsdags: 88 km cykel, fredags: 15 km löpning, lördags: 91 km cykel), men kanske framförallt för att senaste simpasset i Källtorpssjön gick så trögt. Det var molnigt och blåsigt, jag hade inte ätit ordentligt sedan frukost och kroppen var energilös. Mitt mål var att simma tre varv, men jag gav upp efter första. Känslan av hur trist det var då gjorde det tungt att cykla iväg bort till Hellasgården nu.

Jag och simningen har en relation som inte tål så mycket påfrestningar. Det är nog mest mitt fel. När jag var liten älskade jag att simma, men sen drabbades jag av en serie elaka öroninflammationer. Efteråt återupptog jag aldrig riktigt det hela. När jag bestämde mig för att göra en triathlon på ironman-distansen blev jag så illa tvungen att lära mig simma igen. Det var liksom aldrig fråga om att jag och simningen valde varandra, vi blev ihopfösta och fick försöka göra det bästa av situationen. Och det går väl bra att vara trevliga mot varandra, åtminstone när allt går bra. När det är något som går snett (kramp i fingrarna, skavsår, problem med andningen, motvind…) går det från ”okej” till ”värdelöst” direkt.

Jag skulle vilja ha en bättre relation med simningen. Jag gillar verkligen många aspekter med den, som att man kan träna nästan hur mycket som helst utan förslitningsskador, att den går att variera från långsamma aeroba distanspass till intensiva intervaller med fågelpuls, att den till skillnad från mina andra grenar tränar överkroppen, och att den är så tekniskt utmanande. Om vi står ut med varandra några år kan jag se hur det utvecklas till något mer. Idag fick jag ytterligare en skymt om hur det skulle kunna bli.

Redan femto meter ut kändes det att det här skulle bli en dag då det mesta stämde. Tidigare när jag simmat i öppet vatten med våtdräkt har andningen varit ganska besvärlig i början (svårt att få in så mycket luft som behövs under den korta tid som munnen är ovan vattenlinjen), men nu stämde den direkt. Armtagen var avslappnade och glidet bra. Efter ett tag kom sidrullningen in, och när jag till sist kunde sätta lite kraft i benföringen kändes det som jag forsade fram. Redan när jag hade rundat första ön kände jag mig ganska säker på att jag skulle orka tre varv.

Så, idag simmade jag för första gången 3 x 1,3 km, dvs ganska exakt den sträcka jag ska simma i Kalmar. Inga problem.

Med detta är min träning för Kalmar triathlon avslutad. 1353 km cykling, 407 km löpning och 45 km simning, sammanlagt 117 träningstimmar, har det blivit. Sedan jag började föra bok i slutet av mars. För den som är intresserad finns min träningsdagbok tillgänglig. Nu ska jag vila upp mig och bara underhålla formen genom lätt cykel och jogg, kanske några längder i Kampementsbadet, och kolhydratladda. På lördag smäller det.