Ofrivillig lågintensitetsträning

För några veckor sedan var jag på en intensitetsmässig formtopp vad gäller löpningen. 70 kilometer under en sjudagarsperiod – mer träningsvolym än jag någonsin mäktat med tidigare, och allt kändes jättebra.

Tills kroppen sa ifrån. En muskelinflammation i höger lår framtvingade en omarbetning av träningsprogrammet. I väntan på att den skulle gå ner gick jag över till att cykla långpass på Ekerö, och allt kändes jättebra.

Tills cykeln sa ifrån. Jag har nämligen aldrig bytt varken kedja, drivkransar eller kassett under de 500 mil som jag haft cykeln, och det är tydligen dåligt. Genom slitage har tänderna på dreven allt mer börjat anta formen av hajfenor, vilket gör att kedjan börjar hoppa så fort man trycker till litegrann.

Så medans jag väntar på att reservdelarna jag beställt ska anlända, och att det sista av inflammationen ska ge med sig, kan jag bara lunk-jogga korta sträckor, cykla utan att ta i, eller simma. Nåja. Lågintensitetsträning ska ju vara bra som omväxling.

1 reaktion till “Ofrivillig lågintensitetsträning”

  1. Herregudars, Staffan, vilken imponerande träningsfokusering du visar upp!
    Jag blev avis på diciplinhållandet redan efter att ha läst första inlägget. Det närmaste jag någonsin kommer att komma Kalmar Triathlon, är troligen den bostad jag hade 30 meter från startplatsen, för fyra år sedan… ALLA lycka till med träningen! Ska följa det hela per bloggen… /Therese

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.