Förra veckan var ingen bra vecka, tränings-wise. Jag körde bara tre pass (min målsättning är fem pass i veckan, åtminstone fram till Kalmar) och de gick riktigt dåligt. Några spridda anteckningar från träningsdagboken:
Tisdag den 12:e
Cykling 122 min
Rekognoceringsrunda för att se om Ekerön är trevlig att cykla på – det var den inte. Massa tung och snabb trafik kring Ekerö, och sen började det regna
45,3 km
Onsdag den 13:e
Löpning 87 min
Brunnsviken runt – segt idag (stel i benen)
15 km
Fredag den 15:e
Simning 30 min
100-200-300-400. Det är TRÅKIGT att simma!
1 km
Kort sagt: Träningsglädjen infann sig inte. Lördagen och söndagen (som jag bland annat hade tänkt ägna åt ytterligare en testtriathlon på olympisk distans, fast med simning i öppet vatten vid Hellasgården) gick helt åt skogen pga lathet och regn. Misär och ångest. Kalmar är bara sex veckor bort, ock ock ock, hur ska det här gå.
Och sen blir det ny vecka, och med måttlig entusiasm beger jag mig till utomhusbadet en mulen eftermiddag. Ingen i poolen — jag slipper kryssa fram mellan slöhögar samtidigt som jag håller mig ur vägen för mänskliga utombordsmotorer! Och vattnet har värsta bra greppet! Tvåtusen meter gick hur snabbt som helst och tekniken känns bara bättre och bättre.
Så idag provade jag på Ekerörundan igen, men med mina framgångar i ryggen angrep jag den tunga trafiken med lite mer dödsförakt och jävlar anamma. Och det gick utmärkt, efter att ha korsat igenom Ekerö city tunnades det ut och jag blev belönad med en jättevacker landsvägsrunda i alldeles utmärkt temperatur, väl laddad med kexchoklad och min hemblandade sportdryck (två delar druvsocker, en del Liptons ice tea i pulverform, och så en liten liten nypa salt). Aha, så det var för sådana här stunder man tränar!
Ekerörundan är, för den som är intresserad av bra cykelrundor utgående från innerstan i Stockholm, är som följer. När man väl trasslat sig ut till Tranebergsbron är det nästan bara breda cykelbanor till Ekerö city, där får man slåss med trafiken några kilometer (under omständigheterna tycker jag att det är fullt motiverat att cykla på trottoarerna här), sen är det ren landsvägslycka. När man kommer fram till Svinesundsfärjan vänder man och cyklar tillbaka, och får på så sätt reglera sin medvindsskuld (eller motvindsfordran) direkt. 88,4 härliga kilometer!
Nu är mina hembakta fullkornsfrallor klara. Det är ingen hejd på uppbyggligheterna!