Om konsten att inte drunkna

Det är lätt att bli optimeringsgalen när man börjar träna triathlon, eftersom varje åtgärd eller inköp direkt eller indirekt kan kopplas till ett antal sekunders förbättring (för varje kilo man bantar tjänar man en minut på löpningen, och med tri-spokes tjänar man 3 sekunder per kilometer på cyklingen, om man ska tro den här tråden).

Men jag tror att bäst bang-for-the-buck hittils är mina simglasögon för 40 spänn. Innan jag skaffade sådana simmade jag med huvudet ovanför vattenytan hela tiden (det är inte bekvämt att behöva blinka bort klorinerat vatten ur ögonen hela tiden). I fredags skaffade jag de billigaste GIH-badet sålde, och vilken skillnad! Dels den omedelbara upplevelsen, att man med huvudet under ytan såg allting så tydligt (inte minst om man var på kollisionskurs med någon annan i bassängen), och dels den som kom efter några simtag, att alla rörelser gav så mycket bättre fart. Med kroppen i jämnare linje med vattenytan blir simningen så mycket effektivare — helt plötsligt känns vattnet som ens vän istället för ens fiende. Den kanske tydligaste skillnaden är att man får ut bättre effekt från benrörelserna. Där det tidigare känts som jag dragit mig fram genom vattnet med armarna känns det nu som om benen trycker mig framåt.

Åtminstone när alla rörelser stämmer — riktig simteknik är svårbemästrad. Svårast är andningen. Där jag tidigare andats in och ut oavbrutet måste jag nu lära mig kombinera andningsrytmen med de övriga rörelserna: huvudet under vattnet i två simtag, upp med huvudet och andas på det tredje. Tydligen ska man försöka blåsa ut det mesta av luften med huvudet under vattnet så att man kan spendera tiden ovanför vattenlinjen med att bara andas in. Det är svårt att medvetet kontrollera något så ryggradsmässigt som andningen, särskilt när det finns en miljon andra saker att hålla reda på.

Det näst svåraste är överkroppsrullningen. Man ska vrida överkroppen så att den arm som inte är nere i vattnet kommer så högt som möjligt. Om man får den här rörelsen att stämma blir det mycket lättare att andas, eftersom nacken måste vridas kortare bit, och armtagen blir effektivare. Jag har dock problemet att överkroppens rullning blir osynkad med armtagen, och helt plötsligt har jag munnen under vattenlinjen när det är dags att andas in. Det brukar inte gå väl.

Men jag har bara kört två pass med glasögon. Under dagens pass började det kännas som bit efter bit föll på plats, och efter de 1300 meterna (vilket motsvarar ett varv på Kalmarbanan) var jag förvånansvärt osliten, men framförallt odrunknad, trots att jag nästan enbart kört crawl. Tiden måste fortfarande förbättras — jag mätte inte exakt, men uppskattningsvis 45 minuter — men det känns som om den kan förbättras avsevärt om tekniken faller på plats. De sträckor där allt stämde och jag vågade ta i lite fullkomligen flög jag förbi mina medsimmare. Snart dags att byta från motionsbanorna till snabbanan!