Igår hade cykelcity en 25-årsspecialare med fina priser på det mesta. Jag shoppade loss på nya däck, en aerobar och en pump, för att sedan komplettera på cykloteket med glasögon och handskar. Det kostar att ligga på topp!
Men det var det värt, för idag var det premiär för cykling i träningsprogrammet! Under vintern och våren har jag visserligen cyklat till och från skolan/jobbet, men det blir ingen kvalitetsträning av det. Min Nishiki har under vintern fått stå ut med att bli trampad genom snömodd, utstyrd i stänkskärmar och dubbdäck. Den har tidvis känts så trög att jag kastat längtande blickar på andra, mer extrema cyklar. Men budgeten för sommarens utmaning tillåter inte sådana utsvävningar, jag får göra det bästa av vad jag har. Vilket var anledningen till både ovannämnda köpfest och de fyra timmars TLC inkluderat tvättning, montering och däckbyte som den gamla trotjänaren fick.
Och vilken respons! Det visade sig att jag haft en pigg (om än inte fjäderlätt) racer hela tiden, under den nedsmutsade ytan. Det kommer nog dröja ett tag till innan jag blir bättre än min cykel.
Av ovanstående inköp var det nog däcken som gav bäst valuta för pengarna, men det roligaste tillbehöret var aerobaren. Jag måste nog justera sittställningen något för den, för det var svårt att trycka till lika hårt som i min vanliga ställning, och det var i början väldigt läskigt att ha händerna långt långt ifrån både växlar och broms. Men det kändes att framförallt luftmotståndet var dramatiskt mindre.
I vanliga cykellopp är det vanligt att cyklister samlas i klunga. Detta ger stora aerodynamiska fördelar för alla utom stackarn längst framme som drar (och det ses visst som dålig stil att vara med i en klunga utan att då och då ta täten). I triathloncykling är klungkörning normalt inte tillåtet, vilket leder till att man istället tillåter utrustning som är optimerad för att minska luftmotståndet för varje enskild cyklist. En aerobar (eller tempobar, eller tribar) är kanske det viktigaste elementet, eftersom den sittställning man får ger så mycket mindre luftmotstånd. Plus att det ser så mycket tuffare ut.
Den väg jag tog gick Sverigeleden från Karlberg till Huvudsta, sedan Mälardalsleden över Drottningholm och Ekerö ner till Masmo (med färjetransport över Jungfrusund), och sist Cykelspåret tillbaka hem. Den som söker cykelstråk i Stockholmstrakten bör inte missa Tio Pepe:s sammanställning över arrangerade leder med kartor, foton och varningar för knepiga ställen. Just den här rundan har jag kört några gånger, men med aerostyre kändes den lite svårare (på grund av den längre reaktionstiden får man antingen sakta ner eller gå över till vanlig sittställning i de områden där medtrafikanterna är många och/eller oberäkneliga, eller där terrängen tvingar ner farten) — jag måste hitta någon andra rundor med längre sträckor oavbruten landsvägscykling. De 48 kilometerna gick på exakt två timmar (borträknat väntetiden på färjan), vilket är lite lägre än jag hade hoppats på. Jag skyller på alla knixiga partier — på de rena landsvägsrakorna kändes det som en njutning att dra på i 30-35 km/h.
Jag var med andra ord ganska osliten när jag kom hem. Vilket var bra eftersom jag dessutom tänkt pröva på mitt första brick-pass, dvs två grenar efter varandra. Så efter ett snabbt ombyte gav jag mig ut på min nya bana runt karlbergskanalen / södermälarstrand. Jag har bara sprungit den en gång förut, då jag kom runt de 12 kilometerna på 1.08. Den här gången kändes det föga förvånande lite tyngre. Jag blev med andra ord rätt förvånad när klockan vid målgång visade exakt samma 1.08 även den här gången. Det känns som ett bra tecken.