Nu är det bestämt: Sommarens utmaning blir järnmannen i Kalmar, dvs en triathlon på ironman-distansen: 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning. Efter att jag gick i mål i New York i höstas var jag omedelbart sugen på en större utmaning, och en ironman är en så löjligt stor utmaning att allt annat (typ klassikern) känns futtigt i jämförelse. På flyget hem pratade jag med en kille som enligt egen uppgift hade den sämsta registrerade tiden någonsin på Kalmar triathlon – 16 timmar och 16 minuter om jag minns rätt. Med en försiktig uppskattning av min förväntade kapacitet på simning, cykling och löpning kan jag klara av det hela på ungefär femton timmar — men då har jag inte provat att göra alla tre sakerna i följd.
Det är, om man ska vara ärlig, ingen större utmaning att ta sig runt en marathon eller en vätternrunda — om man bara är någorlunda tränad, skadefri och bestämd så kommer man runt. Det kanske inte går fort, men man kommer i mål. En ironman är däremot så vansinnigt lång att jag tror att det inte bara räcker med kondition och jävlaranamma — man måste ha en kropp som tål stryk. Minst femton timmars stryk, i mitt fall. Det finns en reell risk att jag, trots många månaders målmedveten träning, inte kommer att klara det. Vilket ju gör utmaningen så mycket mer oemotståndlig.
Bara en mätpunkt: Stockholm Marathon och Vätternrundan har båda över sjutton tusen deltagare. Kalmar Triathlon räknar med kanske tre-fyra hundra deltagare.
Jag har aldrig testat på triathlon tidigare, och eventuellt kommer jag värma upp med en runda på olympisk distans (1,5/40/10) och en på medeldistans (dvs 1,9/90/21).
Jag är mest orolig för simningen. Att cykla 180 km är tufft, men långt ifrån omöjligt, och 42 km löpning är ju en piece of cake. Men jag har aldrig varit något vidare på simning, och nästan fyra kilometer i öppet vatten är en bra bit.
I både långdistanscykling och löpning finns det något som jag i brist på bättre kallar bekvämlighetsnivå; helt enkelt den fart man bekvämt kan köra på utan att ens krafter rinner iväg med en farlig fart. Om man försöker gå över sin bekvämlighetsnivå, om så bara med någon km/h, skenar pulsen iväg och till slut får man stanna. Vad gäller löpning tog det mig ett bra tag innan min bekvämlighetsnivå kom över den brytpunkt som utgör skillnaden mellan rask promenad och långsam jogg — jag kunde helt enkelt inte jogga hur länge som helst, efter en halvtimme-fyrtiofem minuter var jag helt enkelt tvungen att börja gå, för att ta igen krafterna.
Idag ligger min bekvämlighetsnivå på runt 11 km/h. Det är den fart som jag, så länge jag får regelbunden vätske- och energitillförsel, kan springa hur länge som helst, eller tills slitaget på benen blir för mycket (sist hände det runt trettiokilometersstrecket). Min bekvämlighetsnivå på cykel ligger runt 25 km/h i platt terräng. Det är inga imponerande farter, men det viktiga är att jag kan hålla dem utan att göra slut på mina krafter. Den begränsande faktorn blir istället slitaget på leder och annat.
För frisim är min bekvämlighetsnivå så låg att jag sjunker. Det ställer ju till vissa problem. Bröstsim klarar jag av, om än med en mycket långsam fart (1000 meter på 40 minuter), men det är inte ett alternativ om jag ska komma runt kalmarbanan innan de stänger. Men än så länge är det lång tid kvar till 28 juli. Teknik kan jobbas upp.
Mitt favorit-RSS-flöde den sista tiden har varit Jonas Coltings blogg, där han med entusiasm redogjort för vad det innebär att förbereda sig för en IM på elitnivå. Särskilt gillar jag hans JFT-metodik, och försöker efterlikna den med fem pass i veckan (enligt ungefärligt mönster måndag: simning 1000 m, tisdag löpning 8 km, torsdag löpning 8 km, fredag simning 1000 m, söndag löpning 15 km) — hittills har jag inte lyckats med mina förutsatta mål en enda vecka, men om jag hade lyckats direkt hade det bara betytt att jag satt målet för lågt.