26.2 miles är mindre än 42195 meter

Det verkar som New York
Marathon
är 30 meter kortare än de europeiska marathonbanorna. Det
är säkert en del, men inte hela, sanningen bakom att jag kapade 12
minuter på min tidigare marathontid. Men vi tar det från början:

Preludium: Vägen till Staten Island

Det var över ett år sedan de första tankarna på en marathon i New York
föddes. Jag hade sprungit Stockholm marathon, och överlevt. Den
påtagliga smärtan bleknade ganska fort, och så även minnena av den
mentala ansträngningen som den fjärde milen utgjorde. Kvar var bara
känslan av att ha klarat en massiv ansträngning och att ha vunnit över
sig själv. Jag behövde en ny fix, men större. Och vad är större än New York marathon?

Inledning: Fort Wadsworth

Innan starten går står vi och huttrar i den tidiga
höstmorgonen. Bussarna släpper av oss klockan sju, men starten går
inte förrän tio över tio — det är mycket logistik med att få 37000
löpare i ordning på en ö. Vi fördriver tiden med att stå i kö till te
och bagels, jag får massage av en elev
på Swedish Institute
. Oron över mitt stela högerben tilltar — det
är en skarp, om än inte så stark, smärta när jag provjoggar. Löparna
ställer upp i fållorna och leds sakta ut mot Verazano-bron. En
acapellagrupp sjunger amerikanska nationalsången med avancerade
harmonier. Startkanonen ljuder, ur högtalarna strömmar Sinatras ”New
York, New York”. Bak i fältet där jag står rör vi oss mycket
långsamt. Sinatra hinner ta slut, och efterföljs av Bruce Springsteens
”Born To Run”, innan jag når startlinjen. Jag sätter ner foten i
tidtagarmattan, mitt chip registreras och jag inser att det är nu det
börjar.

Första milen: Verazano – mitten av fjärde avenyn

Startfältet är stort och indelat i tre grupper. Min grupp – grön – får
inte springa på den övre bron, utan den undre. Det är bättre ur
vindsynpunkt, men jag känner mig lite lurad på upplevelsen som
beskrevs i resebroschyren. Jag vill ju känna bron gunga under
tiotusentals löpare. Sväljer förtreten och börjar en lätt joggning
uppför den lätt lutande bron. Känner mig lite stel, men framförallt
nervös. Minnena hur den fjärde milen egentligen var i Stockholm börjar
komma tillbaka.

Tid för första milen: 0:59:48 — jag har ingen klocka, så jag vet inte
detta då. Har en känsla av en ganska långsam första mil, men en mil
under timmen är ganska snabbt med min måttstock (tider finns här — mitt nummer är 19746)

Andra milen: Fjärde avenyn – Greenpoint

Fjärde avenyn i Brooklyn är riktigt riktigt lång. Och bred. Tre eller
fyra filer åt vardera hållet, och varenda meter är full med
löpare. Åskådare kantar vägarna med plakat som bär uppmuntran till
deras nära och kära. Bästa var nog en riktad till någons blivande
svärson: ”Run while you still can”. De hejande åskådarna byts under
någon kilometer ut mot svartklädda allvarliga män med rejäla
korkskruvslockar när vi springer genom de chassidiska kvarteren i
Williamsburg. Stelheten har försvunnit, och nervositeten ger också med
sig. Löpglädjen börjar infinna sig — konditionen är inget problem,
kroppen svarar bra, och inget slitage att tala om än. Förmiddagssolen
ligger på. Jag börjar känna att det kanske blir för varmt med
överdragskläder. Knyter jackan kring midjan och känner den svettigt
varma överkroppen bli behagligt tempererad igen.

Tid för andra milen: 1:10:11 — långsammare, märkligt nog, med tanke
på hur bra den här milen kändes.

Tredje milen: Greenpoint – första avenyn

Gör samma procedur med byxorna — förutseende nog hade jag shorts
under. Det ser lite märkligt ut med en hel träningsoverall knuten
kring midjan, och funderar på att kasta den — många andra gör det,
och kläderna tas om hand och delas ut till behövande. Vågar dock inte
lita på att jag inte behöver dem senare, och det är ju ingen
modetävling. Bron över till Queens markerar att halva loppet är
avklarat, och en viss smärta börjar ge sig till känna i benen och
framförallt fötterna. Får en dos Tylenol vid en vätskekontroll — all
kringservice är på en riktigt hög nivå. Queens passerar snabbt förbi,
men vägen till Manhattan går via den otroligt långa Queensboro
Bridge. Nu ser man allt fler människor som inte orkar springa längre
utan går. Funderar på att göra likadant, men föresätter mig att jag
ska orka till åtminstone mile 16. Väl där föresätter jag mig att klara
mig till mile 18, där energigel ska delas ut. När det också går satsar
jag på att springa vidare till 30-kilometersstrecket.

Tid för tredje milen: 1:12:32 — det börjar kännas.

Fjärde milen: Första avenyn – Central Park

Men där är det stopp. Varje steg hugger till i fotsulorna, skenbenen,
låren och andra blandade delar. Smärtan tvingar fram några hundra
meters rask promenad, men förbipasserande löpare, tillsammans med en
tilltagande åskådarskara, sporrar till att börja småjogga igen.

Den fjärde milen är vad maratonlöpning handlar om. Det handlar inte om
kondition eller styrka längre — allt som räknas är vilken smärta jag
står ut med. Smärtan kan avbrytas närsomhelst genom att bara börja gå
istället, men gör det ändå inte. Istället stänger jag in mig i en
mental bubbla med mitt självpåtagna lidande. Under Stockholm marathon
var jag inte beredd på det här — jag vet inte om man kan läsa sig
till hur man förbereder sig — och det kändes riktigt tungt. Men nu
försöker jag tänka bort smärtan och bara springa. Det går riktigt bra
– resten av kroppen har inget problem med att hålla ett efter
omständigheterna högt tempo.

Tid för fjärde milen: 1:10:44 — Förvånansvärt bra upphämtning med
tanke på att jag ändå gick en del sträckor här.

De märkligt långa avslutande två kilometrarna

Nu är vi inne i Central Park. En park mitt inne i en storstad kan inte
vara så stor — det passar inte in i min världsbild av storstäder och
parker. Men det är den. Vägen ringlar fram med en del uppförsbackar –
ingen lutning att tala om, men vid det här laget är varje motstånd en
tung vikt på axlarna. Det lättas upp av publiken, som vid det här
laget står flera led djup, och vars jubel närmar sig
öronbedövande. Det är en fantastisk upplevelse, men det är svårt att
uppleva den på ett medvetet plan. Skyltar med meterbeteckningar börjar
dyka upp – 800 meter, rundar ett hörn, 400 meter, jag ser nästa
direkt, 300, 200, 100 följer och plötsligt ser jag målet.

Jag inser att alla bilder från marathonen jag sett på nätet visar
målgången från andra sidan — vanligtvis en bild i helfigur på
vinnaren som sträcker upp armarna i en segergest. Målgången ser
annorlunda ut från löparsidan — nästan overkligt. Mekaniskt sträcker
även jag upp armarna inför de sista stegen över tidtagarmattorna, men
det är som jag inte riktigt är där. Ansträngningarna över de senaste
fyra milen och nästan fem timmarna kommer ikapp mig på mållinjen. Det
är en känslosam, nästan överväldigande upplevelse. Benen tappar all
styrka. En medalj, en värmefilt och en flaska vatten sträcks åt mig
från olika håll. Insikten om att jag klarat det — en marathon, i New
fucking jävla York. Förlåt, THE marathon.

Epilog: Dealen med långdistanslopp

Av alla svåra saker man kan göra är långdistanslopp de enklaste. När
man småpratar och marathonlöpning dyker upp (som det av nån anledning
ofta gör — den delen av mitt undermedvetna som styr konversationer är
lite tjatigt på det viset) hör det till protokollet att den som inte
sprungit en mara ska säga hur svårt det måste vara, och att jag svarar
att det inte är så farligt, och att det bara är att sätta ena foten
framför den andra sisådär 40000 gånger.

Men det är det som är dealen med långdistanslopp. Att skriva en
novell, skriva ett användbart datorprogram, eller laga en schysst
trerätters till tolv gäster är svårare än att springa en mara, eftersom det är svårare att veta vad nästa steg är. Men för en marathon, så
länge som benen inte går sönder, är det faktiskt bara att sätta ena
foten framför den andra 40000 gånger, och ignorera smärtan. Det är som
att vrida volymen till elva, hälla i hela flaskan tabasco, svepa en
LIIT i en klunk. Maximal mängd av allt. Det är enkelt, dumt och saknar
all subtilitet. Det är så destruktivt som folkhälsomotion nånsin kan
bli.

Nästa år blir det Triathlon. Ironmandistansen. Mer av allt.

3 reaktion på “26.2 miles är mindre än 42195 meter”

  1. Inte illa! Duger det med Ironman Triathlon någonstans i Europa nästa år eller är det Hawaii som gäller?

    Jag har börjat träna igen! Nära dig t o m. Delta Gym.

  2. Hej

    Tack för trevlig läsning om ditt NYC Marathon. Har som dröm att en gång springa detta lopp och drömmen blev inte direkt svagare av att läsa din ‘spännande’ gestaltning av loppet.

    Vill också tipsa om min sajt, http://www.lopardagboken.se, som är en gratis löpardagbok. Kanske användbar i din strävan mot nästa marathon eller Ironman-tävling.

    //Johan

Kommentarer inaktiverade.