Staffan Malmgrens blogg

Det verkar som New York Marathon är 30 meter kortare än de europeiska marathonbanorna. Det är säkert en del, men inte hela, sanningen bakom att jag kapade 12 minuter på min tidigare marathontid. Men vi tar det från början:

Preludium: Vägen till Staten Island

Det var över ett år sedan de första tankarna på en marathon i New York föddes. Jag hade sprungit Stockholm marathon, och överlevt. Den påtagliga smärtan bleknade ganska fort, och så även minnena av den mentala ansträngningen som den fjärde milen utgjorde. Kvar var bara känslan av att ha klarat en massiv ansträngning och att ha vunnit över sig själv. Jag behövde en ny fix, men större. Och vad är större än New York marathon?

Inledning: Fort Wadsworth

Innan starten går står vi och huttrar i den tidiga höstmorgonen. Bussarna släpper av oss klockan sju, men starten går inte förrän tio över tio — det är mycket logistik med att få 37000 löpare i ordning på en ö. Vi fördriver tiden med att stå i kö till te och bagels, jag får massage av en elev på Swedish Institute. Oron över mitt stela högerben tilltar — det är en skarp, om än inte så stark, smärta när jag provjoggar. Löparna ställer upp i fållorna och leds sakta ut mot Verazano-bron. En acapellagrupp sjunger amerikanska nationalsången med avancerade harmonier. Startkanonen ljuder, ur högtalarna strömmar Sinatras “New York, New York”. Bak i fältet där jag står rör vi oss mycket långsamt. Sinatra hinner ta slut, och efterföljs av Bruce Springsteens “Born To Run”, innan jag når startlinjen. Jag sätter ner foten i tidtagarmattan, mitt chip registreras och jag inser att det är nu det börjar.

Första milen: Verazano - mitten av fjärde avenyn

Startfältet är stort och indelat i tre grupper. Min grupp - grön - får inte springa på den övre bron, utan den undre. Det är bättre ur vindsynpunkt, men jag känner mig lite lurad på upplevelsen som beskrevs i resebroschyren. Jag vill ju känna bron gunga under tiotusentals löpare. Sväljer förtreten och börjar en lätt joggning uppför den lätt lutande bron. Känner mig lite stel, men framförallt nervös. Minnena hur den fjärde milen egentligen var i Stockholm börjar komma tillbaka.

Tid för första milen: 0:59:48 — jag har ingen klocka, så jag vet inte detta då. Har en känsla av en ganska långsam första mil, men en mil under timmen är ganska snabbt med min måttstock (tider finns här — mitt nummer är 19746)

Andra milen: Fjärde avenyn - Greenpoint

Fjärde avenyn i Brooklyn är riktigt riktigt lång. Och bred. Tre eller fyra filer åt vardera hållet, och varenda meter är full med löpare. Åskådare kantar vägarna med plakat som bär uppmuntran till deras nära och kära. Bästa var nog en riktad till någons blivande svärson: “Run while you still can”. De hejande åskådarna byts under någon kilometer ut mot svartklädda allvarliga män med rejäla korkskruvslockar när vi springer genom de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Stelheten har försvunnit, och nervositeten ger också med sig. Löpglädjen börjar infinna sig — konditionen är inget problem, kroppen svarar bra, och inget slitage att tala om än. Förmiddagssolen ligger på. Jag börjar känna att det kanske blir för varmt med överdragskläder. Knyter jackan kring midjan och känner den svettigt varma överkroppen bli behagligt tempererad igen.

Tid för andra milen: 1:10:11 — långsammare, märkligt nog, med tanke på hur bra den här milen kändes.

Tredje milen: Greenpoint - första avenyn

Gör samma procedur med byxorna — förutseende nog hade jag shorts under. Det ser lite märkligt ut med en hel träningsoverall knuten kring midjan, och funderar på att kasta den — många andra gör det, och kläderna tas om hand och delas ut till behövande. Vågar dock inte lita på att jag inte behöver dem senare, och det är ju ingen modetävling. Bron över till Queens markerar att halva loppet är avklarat, och en viss smärta börjar ge sig till känna i benen och framförallt fötterna. Får en dos Tylenol vid en vätskekontroll — all kringservice är på en riktigt hög nivå. Queens passerar snabbt förbi, men vägen till Manhattan går via den otroligt långa Queensboro Bridge. Nu ser man allt fler människor som inte orkar springa längre utan går. Funderar på att göra likadant, men föresätter mig att jag ska orka till åtminstone mile 16. Väl där föresätter jag mig att klara mig till mile 18, där energigel ska delas ut. När det också går satsar jag på att springa vidare till 30-kilometersstrecket.

Tid för tredje milen: 1:12:32 — det börjar kännas.

Fjärde milen: Första avenyn - Central Park

Men där är det stopp. Varje steg hugger till i fotsulorna, skenbenen, låren och andra blandade delar. Smärtan tvingar fram några hundra meters rask promenad, men förbipasserande löpare, tillsammans med en tilltagande åskådarskara, sporrar till att börja småjogga igen.

Den fjärde milen är vad maratonlöpning handlar om. Det handlar inte om kondition eller styrka längre — allt som räknas är vilken smärta jag står ut med. Smärtan kan avbrytas närsomhelst genom att bara börja gå istället, men gör det ändå inte. Istället stänger jag in mig i en mental bubbla med mitt självpåtagna lidande. Under Stockholm marathon var jag inte beredd på det här — jag vet inte om man kan läsa sig till hur man förbereder sig — och det kändes riktigt tungt. Men nu försöker jag tänka bort smärtan och bara springa. Det går riktigt bra – resten av kroppen har inget problem med att hålla ett efter omständigheterna högt tempo.

Tid för fjärde milen: 1:10:44 — Förvånansvärt bra upphämtning med tanke på att jag ändå gick en del sträckor här.

De märkligt långa avslutande två kilometrarna

Nu är vi inne i Central Park. En park mitt inne i en storstad kan inte vara så stor — det passar inte in i min världsbild av storstäder och parker. Men det är den. Vägen ringlar fram med en del uppförsbackar – ingen lutning att tala om, men vid det här laget är varje motstånd en tung vikt på axlarna. Det lättas upp av publiken, som vid det här laget står flera led djup, och vars jubel närmar sig öronbedövande. Det är en fantastisk upplevelse, men det är svårt att uppleva den på ett medvetet plan. Skyltar med meterbeteckningar börjar dyka upp - 800 meter, rundar ett hörn, 400 meter, jag ser nästa direkt, 300, 200, 100 följer och plötsligt ser jag målet.

Jag inser att alla bilder från marathonen jag sett på nätet visar målgången från andra sidan — vanligtvis en bild i helfigur på vinnaren som sträcker upp armarna i en segergest. Målgången ser annorlunda ut från löparsidan — nästan overkligt. Mekaniskt sträcker även jag upp armarna inför de sista stegen över tidtagarmattorna, men det är som jag inte riktigt är där. Ansträngningarna över de senaste fyra milen och nästan fem timmarna kommer ikapp mig på mållinjen. Det är en känslosam, nästan överväldigande upplevelse. Benen tappar all styrka. En medalj, en värmefilt och en flaska vatten sträcks åt mig från olika håll. Insikten om att jag klarat det — en marathon, i New fucking jävla York. Förlåt, THE marathon.

Epilog: Dealen med långdistanslopp

Av alla svåra saker man kan göra är långdistanslopp de enklaste. När man småpratar och marathonlöpning dyker upp (som det av nån anledning ofta gör — den delen av mitt undermedvetna som styr konversationer är lite tjatigt på det viset) hör det till protokollet att den som inte sprungit en mara ska säga hur svårt det måste vara, och att jag svarar att det inte är så farligt, och att det bara är att sätta ena foten framför den andra sisådär 40000 gånger.

Men det är det som är dealen med långdistanslopp. Att skriva en novell, skriva ett användbart datorprogram, eller laga en schysst trerätters till tolv gäster är svårare än att springa en mara, eftersom det är svårare att veta vad nästa steg är. Men för en marathon, så länge som benen inte går sönder, är det faktiskt bara att sätta ena foten framför den andra 40000 gånger, och ignorera smärtan. Det är som att vrida volymen till elva, hälla i hela flaskan tabasco, svepa en LIIT i en klunk. Maximal mängd av allt. Det är enkelt, dumt och saknar all subtilitet. Det är så destruktivt som folkhälsomotion nånsin kan bli.

Nästa år blir det Triathlon. Ironmandistansen. Mer av allt.

Lite om vad jag just nu pysslar med:

Idag höll jag ett lunchföredrag på ett skönt IT-konsultföretag — en remix på det här och det här föredraget. Det är jättekul att diskutera de här frågorna med tekniker såväl som jurister — att förklara de två områdena så att den andra sidan fattar är något jag verkligen vill lära mig, och det känns som jag kommit en bit på väg. På samma tema ska jag senare i höst hålla några seminarier om IT för praktiserande jurister.

Jag har också börjat jobba några timmar i veckan på ett projekt relaterat till offentlig rättsinformation. För knappt två år skrev jag att det är märkligt att rättsinformation inte finns offentligt tillgänglig i nån sorts strukturerat format — nu ska jag vara med och ta fram det formatet!

Imorgon åker jag till New York, och ämnar springa 26 miles när jag ändå är där. Jag skrev i vintras att jag anmält mig, men det har varit tyst om träningsuppdateringar. Jag har dock gett mig ut i spåret relativt ofta, och har hopp om en bättre tid än sist, bara stelheten i högerbenet ger med sig. Jag har nummer 19746, för er som vill följa min framfart via nätet.