Jag har haft en massa artiklar av Staffan Malmgren i ett fönster, sparat för senare läsning en stund. Jag gick……

Efter tillslaget mot The Pirate Bay den 31 maj har det mig veterligen inte avslöjats vilka upphovsrättsligt skyddade verk som saken gällde, eller vilka målsägare som eventuellt tillstyrker ett åtal mot The Pirate Bay. Jag vill få en försäkran om att tillslaget inte i något avseende föranletts av misstänkt intrång i rättigheter vari jag har någon del. Som 59 § är formulerad kan dock åklagaren hävda att ingen upphovsrättsinnehavare behöver vara part i målet; det räcker med att åtgärderna mot The Pirate Bay anses påkallade “från allmän synpunkt”.

Skall jag rent ut sagt tvingas sluta skriva för att inte förse åklagare i Sverige och andra länder med ännu fler hållhakar på mina okända vänner? Upphovsrätten borde uppmuntra kreatörer att skapa nya verk, inte avråda dem från att göra det.

“Varken konventionerna eller EG-direktivet ställer några uttryckliga krav på att det skall finnas straffrättsliga sanktioner vid olovligt tillgängliggörande för allmänheten och/eller olovlig kopiering av upphovsrättsligt skyddat material (undantag gäller dock för fall som har kommersiell omfattning). Däremot finns krav särskilt i EG-direktivet och i TRIPs-avtalet på att det skall finnas effektiva sanktioner.”

—8<—–

Som utredningen har anfört har utformningen av åtalsregeln visat sig vålla vissa problem, bl.a. därigenom att det ibland har varit svårt att i tid få fram åtalsmedgivanden från exempelvis utländska artister vilkas inspelningar har mångfaldigats och distribuerats olovligen. Utredningen har därför övervägt huruvida detta förhållande påkallar att åtalsregeln ändras.

[…]

Jag vill i det sammanhanget understryka att de alster som är särskilt utsatta för piratkopiering i stor skala, t.ex. vissa musikkassetter och videofilmer, ofta är sådana där ett stort antal personer har medverkat och där den personliga anknytningen följaktligen är mindre framträdande än i många andra fall. Samtidigt kan det emellertid inte förnekas att det alltjämt finns verk och prestationer där det personliga inslaget är så dominerande att åtal inte bör ske, om inte målsäganden önskar det. Självfallet måste åklagarna fästa stor vikt vid sådana synpunkter vid bedömningen huruvida åtal kan anses påkallat från allmän synpunkt.

—8<—–

Jag tror inte att Bernkonventionen eller något annat åtagande kräver att upphovsrättsintrång går under allmänt åtal.

“Brott i övrigt som avses i denna lag får åtalas av åklagare endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.”

Om jag inte minns fel, så tillkom det där sista “eller åtal är påkallat från allmän synpunkt” vid ändringen 1982. Innan dess krävdes det alltså angivelse från målsäganden för att ett åtal alls skulle komma till stånd.

Genom att upphovsrätten automatiskt tillkommer var och en som skapar ett verk, i stället för enbart den som söker livnära sig på sitt skapande, så finns det i dag en stor mängd verk, som knappt ens upphovsmännen själva bryr sig om, i omlopp.

Jag har under ett kvartssekel säkert skrivit tusentals diskussionsinlägg och andra texter i olika elektroniska fora. Jag har upphovsrätt till dem, men jag har varken praktisk möjlighet eller ekonomiskt intresse av att bevaka att de inte kopieras utan mitt medgivande, särskilt när kopieringen inte sker i vinstsyfte. Mina arvingar kommer inte ens att veta vad jag har skrivit, men om nu gällande upphovsrättslag står sig kommer de att inneha rättigheterna till dessa för dem okända texter intill 70 år efter min död.

Det som stör mig med 59 § är att allmän åklagare likväl kan åberopa min upphovsrätt och hävda att någon olovligen har kopierat mina texter, trots att jag inte ens har yttrat mig om saken, om “det är påkallat ur allmän synpunkt”! Jag kanske har lämnat mitt tysta medgivande till att de sprids, utan anspråk på ersättning? Vad är det för “allmän synpunkt” som i åklagarens ögon kan förvandla en tidningsinsändare jag skrev för 20 år sedan till en rykande pistol i händerna på någon jag aldrig har hört talas om, än mindre anser mig ha skadats av?

Det minsta jag som upphovsman rimligen kan begära av åklagaren är att han kontaktar mig för att upplysa om det planerade åtalet, så att jag får chansen att lägga ett ord till den åtalades försvar, och i så fall kan man lika gärna slopa åklagarens möjlighet att själv ta initiativ till dylika åtal. Jag säger själv till när jag anser mina rättigheter kränkta, och ur “allmän synpunkt” finner jag det faktiskt mer kränkande att staten använder mitt gamla alster som juridiskt tillhygge i domstolen, än att någon läser vad jag har skrivit och tycker det är vettigt nog att sprida vidare, särskilt om jag i båda fallen är ovetande om vad som pågår.

Jag förespråkar alltså i detta avseende en återgång till de bestämmelser som rådde före 1982. Jag betvivlar att Sveriges internationella förpliktelser på området kräver en möjlighet för allmän åklagare att bortse från upphovsrättsinnehavarens synpunkter och åtala någon för ett “intrång” som bara finns i hans egen inskränkta föreställningsvärld. Skulle Bernkonventionen i sin nuvarande lydelse säga emot mig, då är det dags att vi ändrar även på den.