Peer-to-peer vs client-server, i juridiken

Nu har det blivit en längre paus i postandet igen. Jag skyller på att jag fyllt trettio förra helgen, och ställde till med en fest som jag fortfarande håller på och hämtar mig från.

Jag läser fortfarande statsrätt – mindre än tre veckor till tentan nu – och ämnet fortsätter att väcka många frågor och mer eller mindre motiverade paraleller till datavärlden. Idag läste jag om rättighetskatalogen i CCPR (eller IKMPR som den heter på svenska). En rättighetskatalog är en mer eller mindre juridiskt bindande uppsättning fri- och rättigheter som en stat garanterar sina medborgare – likhet inför lagen, inget straff utan lagstöd, yttrandefrihet och alla de där bra prylarna . CCPR är inte den enda rättighetskatalogen vi som svenska medborgare har att luta oss mot vad gäller våra grundläggande fri- och rättigheter (eller ”F&R” alt ”MR” som vi säger i branschen) – de viktigaste är väl katalogen i RF 2 kap. och Europakonventionen, men även FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, även om dessa inte är juridiskt bindande. Jag återkommer snart till frågan på vilka sätt dessa binder svenska staten och svenska medborgare.

Först kan man dock observera att dessa rättighetskataloger till allra största delen överlappar varandra. Redundans är ofta dåligt i datavärlden, speciellt när man programmerar, men här är det bra – det visar att världen i stort är på samma planhalva när det gäller uppfattningen om vad de grundläggande rättigheterna är. Det finns några olikheter – förbudet mot krigspropaganda i art. 20 i CCPR är lite oväntat, liksom förbudet mot dataregistrering i RF 2:3 2 st, men i stort sett är de väldigt lika vid en första översyn. Det finns skillnader som man kanske missar vid första genomläsningen, som att Europakonventionen generellt bara tillåter sådana rättighetsinskränkningar (för de finns här och var i alla de här katalogerna) som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, medans RF 2:12 2 st. pratar om vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ett kul arbete för nån juriststudent med tid över (ha!) skulle kunna vara att göra en sida-vid-sida-jämförelse av de fem rättighetskatalogerna.

Men den riktigt intressanta skillnaden mellan katalogerna är deras rättsliga status. RF 2 kap. är svensk grundlag, så det är inte så mycket att orda om – den gäller för alla i sverige, kan åberopas i domstol av vilken medborgare som helst, och så vidare. EU-stadgan och FN-deklarationen har inte mycket rättslig kraft alls – det är fina målsättningsdokument, och ffa FN-deklarationen har påverkat världsutvecklingen de senaste 50+-åren bara genom att finnas, men det är inget man kan åberopa i domstol. Europakonventionen hade länge en sådan status att Sverige som nation var bunden av den, men enskilda medborgare kunde inte åberopa den i svensk domstol (däremot i Europadomstolen). Detta på grund av den dualistiska inställningen vi har i det svenska rättssystemet till den här typen av internationella överenskommelser – till skillnad från exv Frankrike, där en påskriven konvention omedelbart binder såväl stat som medborgare. Europakonventionen är numera inkorporerad (cut-n-paste:ad) in i svensk lag, så numera kan man åberopa exv Artikel 8 (som påminner om RF 2:6, men går att använda även mot privata rättssubjekt, typ arbetsgivare) om man tycker att ens personliga integritet har kränkts. CCPR har, om jag förstått det rätt, samma status idag som Europakonventionen hade före 1994.

Vad har det här med client-server resp peer-to-peer att göra, frågar sig vän av ordning som förväntade sig ytterligare en bloggpost om upphovsrätt och piratkopiering? Jo, det går tillbaka på de två sätt man kan strukturera ett distribuerat system:

Antingen har man en server som kan bestämma över sina klienter (man kan även se ett operativsystem som server i ett mer abstrakt tankesätt, och användarapplikationer som klienter) på samma sätt som en stat kan bestämma över sina medborgare – om din process försöker peta på minne den inte har rätt till kan den dö med ett bus error, och om du rånar, slåss och stjäl kan du åka in i fängelse. En Windows AD-domänkontroller kan stänga av en maskin i domänen av vilken anledning som helst, och riksdagen kan stifta lagar om skatter lite som de vill. När jag tänkt på juridik och paraleller till datorsystem förut, har jag alltid tänkt i client-server-termer: Det finns någon (riksdagen, regeringen, kommunen etc) som har makt att bestämma, en makt som visserligen bygger på konsensus, men som inte desto mindre är verkställbar.

Alternativet är att alla deltagare i systemet är med på samma villkor: Alla maskiner som kör en SMTPd deltar i peer-to-peer-samarbete vi känner under namnet ”email”. Ingen mailmaskin har mer makt än någon annan (något förenklat) och alla bestämmer autonomt vilka de vill utbyta mail med. Om någon mailserver gör fel (exempelvis skickar iväg en massa spam) finns det inte så mycket de andra kan göra, mer än att sluta prata med de maskinen. Alla stater som har skrivit på CCPR, deltar i ett mellanstatligt samarbete som syftar till att främja mänskliga rättigheter, och har bestämt att de vill gå med av egen fri vilja. Om någon stat börjar göra fel (exempelvis dömer folk till dödsstraff utan en rättvis rättegång) finns det inte så mycket de andra staterna kan göra, mer än att sluta prata med den staten1, och kanske deklarera att staten som gör fel inte får vara med längre. När ingen stat har makt över någon annan på det sätt som en stat har makt över sina medborgare blir resonemangen annorlunda.

Hursomhelst, folkrätt, som jag ska läsa härnäst, är peer-to-peer-juridik. När man bara tänkt client-server-juridik, och resonerat väldigt mycket i termer om vem som har makt över vem, kan det nog bli en intressant omställning.

Jag hade tänkt mig att det här skulle bli en kort postning, men hej vad jag bedrog mig. Imorgon (eller när det nu blir) återkommer jag med en kort och enkel idé som en hugad entreprenör kan bygga ett multimiljonföretag på. Eller åtminstone en schysst webtjänst.

—-

1: Eller invadera, förstås. Kan man likna det vid att DDOSa spammare?

2 reaktioner till “Peer-to-peer vs client-server, i juridiken”

  1. Vad jobbigt det måste vara att vara ryggradslös och atlet samtidigt, speciellt nu om man ska ända till Peking för att vara med i OS. Jag tänker på det här ofta- om det verkligen krävs en nära personlig kontakt med en individ som svälter eller en person som dagligen med avsikt berövas sina rättigheter för att vi ska reagera åtminstone lite. Kanske är det så att en person inte förstår andras lidande förrän lidandet kommer nära inpå en.

    OS-principen som talar om mänsklig värdighet och respekt för universella etiska principer har i princip varit obsolet när det gäller Kina. Varken våra atleter eller de olympiska kommittéerna på svensk eller internationell nivå bryr sig. Mänsklig värdighet betyder ingenting. Länge har man hört att affärer och ”politik” inte hör ihop, nu hör OS och ”politik” inte ihop. Men varför antar man då mänsklig värdighet som en OS-princip? Kina, med dess globalt framväxande ekonomi, har lett till att världens (företags) ledare struntar i att ifrågasätta eller kommunicera en oro för Peking. Världens näringsliv förefaller mer intresserade att ta del av Kinas snabba ekonomiska tillväxt än de mänskliga rättigheterna. Det är inte enbart mänskliga rättigheter som man utestänger här utan även vårt nya hjärtebarn ”miljön” diskvalificeras för investeringarna. Kinas ekonomiska mirakel Shenzen, också känt som Kinas största ”special economic zone”, med lättare skatteregler och arbetsrätt för utländska investerare har graderats som en ”global environmental hotspot” av United Nations Environment Programme (UNEP) i 2006. Detta innebär i korthet ett område som lidit en enorm miljöfara på väldigt kort tid. Vidare har 20 miljoner kinesiska bönder blivit av med mark och hem för att bereda väg åt mer ”special economic zones”, för utländska investeringar. Detta anses vara en del av moderniseringen av Kina enligt Världshandelsorganisationen (WTO). En ”modernisering” på bekostnad av miljontals människors liv.

    Men åter till våra atleter och OS. Detta handlar inte om att bojkotta Kina, nej inte alls, det handlar om att ta sitt individuella ansvar och ifrågasätta varför OS-principer inte efterföljs, varför den internationella olympiska kommittén och den svenska kommittén inte har ifrågasatt Kinas regering om hur man ämnar jobba för den mänskliga värdigheten. I Peking fortsätter myndigheterna hålla människorättsaktivister i husarrest och hård polisbevakning, samtidigt sitter många fortfarande fängslade som samvetsfångar. Till detta kommer förföljandet, tortyren och dödandet av oliktänkande, något som blir intensivare för varje dag. Atleter, säg något, reagera, visa att ni lever.

    Parul Sharma
    Människorättsjurist och författare

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.