Mjukvarupatentpatentlagstiftningsprocessen på väg åt rätt håll?

Enligt en nyhet i Computer
Sweden
ser det ut som EU-parlamentet har kommit med ett nytt
förslag till ny patentlagstiftning som begränsar möjligheterna till
mjukvarupatent. Det låter ju intressant, men två frågor infinner sig:
Vad betyder det? Och är det bra?

Som programmerare, och före detta småföretagare, är det kanske ingen
större förvåning att jag är emot mjukvarupatent. Jag har jobbat med
mjukvara som sålts på den amerikanska marknaden, och har därigenom
gått igenom ett antal amerikanska mjukvarupatent för att säkerställa
att vi inte av misstag gjort intrång i dessa. Det hela var ett massivt
slöseri med tid, som vi kunde ha använt till att göra produkten bättre
istället, men framförallt visar den på hur trasigt det amerikanska
patentsystemet är när det gäller mjukvara.

Poängen med patent är att en uppfinnare får ensamrätt till sin
uppfinning under en begränsad tid mot att han talar om för samhället
hur hans uppfinning funkar. I detta ligger ett antagande att det ska
vara omöjligt (eller åtminstone mycket osannolikt) att någon annan ska
kunna komma på samma uppfinning, oberoende av den första personen.

Mjukvarupatent bryter mot detta antagande — och inte så lite
heller. Det är i princip omöjligt att skriva ett icketrivialt lite
större program utan att bryta mot något amerikanskt patent. Och med
tanke på att bara Microsoft tilldelas mellan 10 och 20 nya
mjukvarupatent i veckan blir problemet bara värre med tiden. I
vårt fall hade vi turligt nog utformat vårt program så att det inte
bröt mot något av de patent vi hittade inom det område vi letade —
rörande tvåvägssynkronisering av kalenderobjekt som representerade
återkommande händelser — men vi kunde aldrig vara säkra på att vi
inte bröt mot något av de patent som vi inte granskat.

Men framförallt bryter de patent jag läst mot överenskommelsen mot
samhället i det att de inte talar om hur uppfinningen fungerar
— när man utvecklar funktionalitet i ett program räcker det inte med
att säga ”Programmet ska kunna representera en återkommande
kalenderhändelse” — man måste bryta ned funktionaliteten i så små
bitar att de går att uttrycka i kod. Texten i mjukvarupatent gör inte
detta. De motsvara vanligtvis en designspec på ganska hög nivå. Man
kan visserligen ha hjälp av patenttexten om man ska konstruera
liknande funktionalitet, men man kommer få göra en hel del kreativt
arbete själv, och det färdiga programmet kommer med största säkerhet
skilja sig ganska mycket från den som den ursprungliga uppfinnaren
gjort.

Det är som om James Watt’s patent på ångmaskinen i sin helhet hade
lytt ”Det här är en beskrivning av en ångmaskin. Den omvandlar
brännbart material till rörelse. Den använder ånga för att alstra
rörelsen.” — det är förvisso en korrekt högnivåbeskrivning av en
ångmaskin, men den räcker inte för att någon annan ska kunna bygga en
ångmaskin.

Hela den här utläggningen har inte mycket att göra med det förslag som
EU-parlamentet nu lagt fram, och det är inte särskilt originella
åsikter jag lagt fram. Åter till de ursprungliga två frågorna.

Vad betyder detta? Det första jag lägger märke till att det är just
parlamentet som lagt fram förslaget. Parlamentet har alltid haft en
rätt skeptisk inställning till mjukvarupatent, till skillnad från
ministerrådet som pushat hårdast för mjukvarupatent. Lagtexten som
parlamentet nu föreslår sägs vara närmast identisk med den de föreslog
2003, men som senare ändrats av framförallt ministerrådet. Det är inte
självklart för mig vad det här egentligen betyder för
lagstiftningsprocessen.

Är det bra? Tja, det är svårt att säga utan att analysera den
föreslagna lagtexten, som jag just nu inte har en aning om var jag
hittar. Det är förmodligen bättre än ministerrådets förslag, men det
innebär inte att det är bra.

Förhoppningsvis kommer FFII bena
upp de här frågorna inom den närmsta framtiden. Det har de alltid
gjort förut.