TV-licens för mobiltelefoner?
Lagen om TV-avgift måste ligga högt uppe på listan över impopulära lagar. Även om jag gillar public service och därför betalar TV-avgiften tycker jag det är principiellt fel att utkräva en avgift för att en person har möjlighet att utnyttja en tjänst — särskilt när personen kanske aldrig eftersträvat att kunna utnyttja tjänsten i fråga.
Men bara utifall att det var någon som fortfarande tyckte att TV-avgiften var rätt acceptabel, har nu Radiotjänsts VD Lars Lindberg gått ut och sagt att alla som har en mobiltelefon ska betala TV-licens, om de inte redan gör det. Anledningen skall vara att Telia nu erbjuder sina kunder nån typ av “TV i mobilen”-tjänst. Jag har inte kollat närmare på hur den tjänsten funkar, men gissningsvis är det nån sorts strömmande video över deras 3G-nät.
Det centrala för att avgöra om man är skyldig att betala TV-avgift är om den apparat man äger kan betraktas som TV-mottagare i lagens mening (1 §). Lagtexten ger ingen vidare ledning om exakt vad en TV-mottagare är, och de förarbeten som finns är så gamla att de varken finns hos Rixlex eller Proplex, så jag kan inte kolla upp dem där. Men den intressanta bestämmelsen finns i 4 §, som lyder:
Skyldigheten att betala TV-avgift omfattar inte sådana TV- mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar. Lag (1997:1164).
En typisk mobiltelefon idag kan inte ta emot markbundna sändningar (jag undrar om det ens finns någon), och mobiltelefoninnehav medför därför inte skyldighet att betala TV-avgift. Jag kan bara dra slutsatsen att Lars Lindberg är ute och cyklar.
Men vad händer i framtiden? I utredningen SOU 2005:2 föreslås att lagen om TV-avgift ändras så att den, för att definera begreppet “TV-mottagare” ska hänvisa till en ny “lag om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Dess relevanta paragrafer är följande:
1 § Radio- och TV i allmänhetens tjänst, jämte sådan verksamhet som direkt anknyter härtill, skall finansieras med en medieavgift enligt denna lag under förutsättning att sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten och tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.
Medieavgiften skall tillfalla den som bedriver sådan verksamhet som avses i första stycket och skall utgöra en betalning för rätten att ta del av utsändning som görs i denna verksamhet. Sändningsverksamhet enligt första stycket, som är riktad till Sverige, skall vara tillgänglig för allmänheten utan villkor om annan betalning än medieavgiften.
2 § En TV-mottagare är sådan teknisk utrustning som kan ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program från sådan verksamhet som avses i 1 § första stycket.
Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.
Med andra ord är definitionen av TV-mottagare funktionell — om apparaten kan ta emot ut- eller vidaresändning av SVT är det en TV-mottagare. Men vad betyder “utan särskild begäran”? Om vi gräver lite i SOU’n hittar vi följande (11.6.2, s 192):
Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (rundradiosändning). Med uttrycket “utan särskild begäran” görs en avgränsning mot s.k. video-on-demand eller pay-per-view som innebär att en TV-tjänst inte kan tas emot utan att den enskilde måste beställa TV-tjänsten särskilt (eventuellt mot betalning). Som beskrivits ovan kan utsändning av IP-TV ske bland annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med rundradiosändning (”broadcasting”) i lagens mening.
Med definitionen ovan verkar det som en dator med bredband inte orsakar avgiftsskyldighet för innehavaren bara för att man kan surfa in på svt.se och klicka fram lite strömmande video — klickandet borde kunna anses utgöra en beställning, och det finns inget krav på att det måste kosta pengar a la pay-per-view-system.
Den här tolkningen stöds senare i 11.6.3, s 193:
Det bör inte föreligga avgiftsskyldighet för den som innehar en dator med Internet-uppkoppling och som endast via detta distributionssätt tar emot rundradiosändningar från SVT och UR. Mottagning av program “on-demand” utlöser inte heller någon avgiftsskyldighet eftersom en sådan presentation av TV-program från programföretagens sida inte utgör någon rundradiosändning. Avgiftsfriheten omfattar inte det separata distributionssättet IP-TV.
Det framstår som långt ifrån självklart att man ens i framtiden skulle bli skyldig att betala TV-avgift för sin mobiltelefon. Möjligtvis om mobiltelenäten och telefonerna byggs så att det verkligen blir riktig IP-TV rakt ut i telefonen. Jag vill dock gärna hoppas att hela det ganska otidsenliga systemet med TV-avgift skrotas innan vi är där.
maj 19th, 2005 at 17:14
jag har ingen moblil jag har ingen teve för min brolla tog denmen
jag hardvden kavr den bästa fillmen är godfadern ett två tre det säjer jag
nu yo