TV-licens för mobiltelefoner?

Lagen om TV-avgift måste ligga
högt uppe på listan över impopulära lagar. Även om jag gillar public
service och därför betalar TV-avgiften tycker jag det är principiellt
fel att utkräva en avgift för att en person har möjlighet att
utnyttja en tjänst — särskilt när personen kanske aldrig eftersträvat
att kunna utnyttja tjänsten i fråga.

Men bara utifall att det var någon som fortfarande tyckte att
TV-avgiften var rätt acceptabel, har nu Radiotjänsts VD Lars Lindberg
gått ut och sagt att alla
som har en mobiltelefon ska betala TV-licens
, om de inte redan gör
det. Anledningen skall vara att Telia nu erbjuder sina kunder nån typ
av ”TV i mobilen”-tjänst. Jag har inte kollat närmare på hur den
tjänsten funkar, men gissningsvis är det nån sorts strömmande video
över deras 3G-nät.

Det centrala för att avgöra om man är skyldig att betala TV-avgift är
om den apparat man äger kan betraktas som TV-mottagare i lagens mening
(1 §). Lagtexten ger ingen
vidare ledning om exakt vad en TV-mottagare är, och de förarbeten som
finns är så gamla att de varken finns hos Rixlex eller Proplex, så jag
kan inte kolla upp dem där. Men den intressanta bestämmelsen finns i
4 §, som lyder:

Skyldigheten att betala TV-avgift omfattar inte sådana
TV- mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för
att ta emot markbundna sändningar. Lag (1997:1164).

En typisk mobiltelefon idag kan inte ta emot markbundna
sändningar (jag undrar om det ens finns någon), och
mobiltelefoninnehav medför därför inte skyldighet att betala
TV-avgift. Jag kan bara dra slutsatsen att Lars Lindberg är ute och
cyklar.

Men vad händer i framtiden? I utredningen SOU 2005:2
föreslås att lagen om TV-avgift ändras så att den, för att definera
begreppet ”TV-mottagare” ska hänvisa till en ny ”lag om finansiering
av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Dess relevanta paragrafer är
följande:

1 § Radio- och TV i allmänhetens tjänst, jämte sådan verksamhet som
direkt anknyter härtill, skall finansieras med en medieavgift enligt
denna lag under förutsättning att sändningstillstånd enligt
2 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844) har meddelats den som
bedriver sändningsverksamheten och tillståndet innehåller ett
förbud mot att sända reklam.

Medieavgiften skall tillfalla den som bedriver sådan verksamhet
som avses i första stycket och skall utgöra en betalning för rätten
att ta del av utsändning som görs i denna verksamhet.
Sändningsverksamhet enligt första stycket, som är riktad till
Sverige, skall vara tillgänglig för allmänheten utan villkor om annan
betalning än medieavgiften.

2 § En TV-mottagare är sådan teknisk utrustning som kan ta emot
utsändning eller vidaresändning av TV-program från sådan verksamhet
som avses i 1 § första stycket.

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den.

Med andra ord är definitionen av TV-mottagare funktionell — om
apparaten kan ta emot ut- eller vidaresändning av SVT är det en
TV-mottagare. Men vad betyder ”utan särskild begäran”? Om vi gräver
lite i SOU’n hittar vi följande (11.6.2, s 192):

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den (rundradiosändning). Med uttrycket ”utan särskild begäran”
görs en avgränsning mot s.k. video-on-demand eller pay-per-view
som innebär att en TV-tjänst inte kan tas emot utan att den
enskilde måste beställa TV-tjänsten särskilt (eventuellt mot
betalning). Som beskrivits ovan kan utsändning av IP-TV ske bland
annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa
tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med
rundradiosändning (”broadcasting”) i lagens mening.

Med definitionen ovan verkar det som en dator med bredband inte
orsakar avgiftsskyldighet för innehavaren bara för att man kan surfa
in på svt.se och klicka fram lite strömmande video — klickandet borde
kunna anses utgöra en beställning, och det finns inget krav på att det
måste kosta pengar a la pay-per-view-system.

Den här tolkningen stöds senare i 11.6.3, s 193:

Det bör inte föreligga avgiftsskyldighet för den som innehar en
dator med Internet-uppkoppling och som endast via detta
distributionssätt tar emot rundradiosändningar från SVT och UR.
Mottagning av program ”on-demand” utlöser inte heller någon
avgiftsskyldighet eftersom en sådan presentation av TV-program
från programföretagens sida inte utgör någon rundradiosändning.
Avgiftsfriheten omfattar inte det separata distributionssättet IP-TV.

Det framstår som långt ifrån självklart att man ens i framtiden skulle
bli skyldig att betala TV-avgift för sin mobiltelefon. Möjligtvis om
mobiltelenäten och telefonerna byggs så att det verkligen blir riktig
IP-TV rakt ut i telefonen. Jag vill dock gärna hoppas att hela det
ganska otidsenliga systemet med TV-avgift skrotas innan vi är där.

2 reaktioner till “TV-licens för mobiltelefoner?”

  1. jag har ingen moblil jag har ingen teve för min brolla tog denmen
    jag hardvden kavr den bästa fillmen är godfadern ett två tre det säjer jag
    nu yo

  2. En fråga: En vanlig gammal analog TV-mottagare utan tekniska möjligheter att ta emot markbundna digitala TV-sändingar måste enligt 1997:1164 (ovan). Om man till en sådan ansluter en sattellitmottagare så uppfylls ju fortfarande villkoret i 1997:1164. Alltså måste en gammal TV utan digitalbox eller motsvarande inbyggda funktioner tillsammans med en parabol för sattelliotkanaler vara licensfri. Rätt?
    Det här är faktiskt oerhört viktigt, för stämmer det här, så kan man se all världens TV-kanaler (i stort sett) licensfritt och jag kommer omgående att avsluta min licens efter att ha slängt digitalboxen för markbunden TV i sopkontainern.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.