Det är synd att så mycket av debatten kring den nya ändringen i upphovsrättslagen har kretsat om huruvida fildelning av upphovsrättsskyddat material som ska förbjudas. Frågan om skydd för tekniska åtgärder är egentligen mycket intressantare, och borde ha diskuterats mer.
Med den nya lagen får Sverige sin egen DMCA – vad man menar med “skydd för tekniska åtgärder” är att det blir olagligt att kringå kopieringsskydd. USA har levt under DMCA i sju år nu, och erfarenheterna kan inte sägas vara goda.
På sikt känns detta som ett mycket större problem än rätten att ladda ner piratkopierat material. Jag kom att tänka på det här problemet igen när jag lyssnade på Free Culture i helgen. Om du inte har tid att läsa hela boken (PDF), läs åtminstone “Architecture and Law: Force” i kapitel 10. Eller, för att inse kärnproblemet, det här citatet från sidan 148:
Increasingly, the rules of copyright law, as interpreted by the copyright owner, get built into the technology that delivers copyrighted content. It is code, rather than law, that rules. And the problem with code regulations is that, unlike law, code has no shame.
Grundproblemet är att kopieringsskydd inte känner till begrepp som “citaträtt”, “public domain”, “enskilt bruk” och andra begränsningar i den exlusiva upphovsrätten. De som producerar upphovsrättsskyddat innehåll har sällan ett incitament att se till att kopieringsskyddet bara skyddar mot otillåten kopiering. Detta kan leda till saker som ett DRM-skydd för e-böcker inte tillåter kopiering av gamla böcker som inte längre lyder under upphovsrätt. Den balans mellan enskildas intressen och allmänhetens intressen som upphovsrättslagstiftningen ska slå vakt om sätts ur spel.
De flesta vet att fungerande digitala kopieringskydd är en omöjlighet, att ansträngningarna för att designa allt perfektare DRM-system är ett massivt slöseri med pengar, och att de hederliga kunderna är de som hamnar i kläm. Om dessa sen inte ens får möjlighet att rätta till de problem som innehållsleverantörerna skapat (med program som exempelvis Advanced eBook Processor software, DeCSS eller JHymn) så förvärras problemen. Men bara för de hederliga människorna som betalar pengar för sina mediaprodukter. De andra laddar ner versioner av musik, filmer och datorprogram där kopieringsskydden redan är borttagna. Inte ens Gamecubespel, som vanligtvis lagras på skivor som varken kan läsas eller skrivas med någon vanlig DVD-brännare, är skyddade från piratkopiering.
Om man vill vara negativ kan man säga att det inte spelar någon större roll att de här frågorna inte debatterats. Till skillnad från de nya bestämmelserna om förbud mot nedladdning har Sverige inte hade så mycket val. Bestämmelserna om skydd för tekniska åtgärder måste införas i svensk lagstiftning enligt artikel 6 i direktiv 2001/29/EG (mer känt som INFOSOC eller EUCD), och rätta tidpunkten för att göra något åt det var för flera år sedan.
Men idag har Thomas Bodström, tillsammans med Hillevi Larsson och Tasso Stafilidis, gått ut och sagt åt skivbranshen att inte använda kopieringsskydd:
Självklart ska det vara möjligt att göra en kopia av sin egen nyinköpta cd-skiva till en mp3-spelare eller att göra en extra kopia av skivan för att ha i bilen. Branschen måste se till att möjligheten att kopiera för privat bruk inte hindras genom tekniska åtgärder. Vi kommer att följa utvecklingen av kopieringsspärrar och andra tekniska åtgärder noga och tvekar inte att återkomma med lagstiftningsåtgärder om det skulle visa sig att möjligheten att kopiera för privat bruk skulle hindras.
Jag får en viss “too little, too late”-känsla.
Ett ljus i tunneln är dock den här domen från en fransk domstol, där en fransk konsument framgångsrikt stämde ett filmbolag för att hans DVD-film inte gick att kopiera till VHS, vilket han enligt fransk lag hade rätt att göra. Man gick här på den konsumentskyddande linjen. Det verkar som om inte heller Frankrike har implementerat 2001/29/EG än, och det är inte otänkbart att resultatet blivit ett annat om de hade gjort så. Men med uppmärksammade fall som det här kanske upphovsrättsdebatten kan flyttas från de ganska ointressanta frågorna om tonåringar som laddar hem musik till mer grundläggande frågor om hur våra friheter begränsas.