Månad: maj 2005

Publicerat

Apoteksmonopolet, spritimport och om att gå till källan

Som programmerare var en av de viktigaste sakerna jag lärde mig att,
när jag behövde veta hur någonting egentligen låg till, så gick jag
till källan. I mitt fall källkoden. Det är dumt och ett
tidsslöseri att sitta och spekulera i vad det ena eller andra ordet i
dokumentationen av ett API kan betyda, om man kan gå till källkoden
och se vad som egentligen händer.

Att läsa källkod är svårt. De flesta som vill bli programmerare kan
lär sig skriva källkod ganska fort, men konsten att läsa den kan ta
många år. Under tiden sitter de och gissar hur saker fungerar utifrån
funktionsnamn, hörsägen och osammanhängande dokumentation.

Vilket är litegrann som juridiken i samhället fungerar. Visst kan man
få en bild av hur saker och ting ligger till genom att läsa tidningar,
se på nyheterna och lyssna på mer eller mindre insatta debattörer, men
ska man veta vad som egentligen gäller måste man gå till källan — dvs
lagtext, förarbeten, rättsfall och andra primärkällor.

Problemet är att de flesta massmedier och fria debattörer inte direkt
uppmuntrar någon att gå till källan.

Idag är två frågor uppe på tapeten där man skulle ha varit betjänt av
att kunna gå till källan. Den lilla nyheten är fortsättningen på en debatt
som startades av Anitra Steen i lördags kring huruvida det är
lagligt att beställa sprit från utlandet. Idag går Ola Wiklund i
svaromål.

Olas argument känns mer solida än Anitras (framförallt hänvisningen
till legalitetsprincipen), men i centrum för debatten står två
hovrättsdomar. Anitra skriver ”Hovrätten för Västra Sverige har i ett
mål om distanshandel dömt enligt förbudet i den svenska
alkohollagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har dömt tvärtom.”
medans Ola skriver ”Att statens agerande strider mot EG-rätten har
redan slagits fast i två hovrättsbeslut och av EU-kommissionen”.

De här två utsagorna går, om vi antar att de hänvisar till samma två
hovrättsdomar, inte rikigt ihop. Vilket inte nödvändigtvis är så
konstigt. Många mer komplicerade domskäl låter sig inte sammanfattas i
ett enkelt ”lagligt” eller ”olagligt”, och om man försöker förenkla
frågorna så att de får plats på DN Debatt missar man viktiga
detaljer. Man kan välja sida efter vem man tycker verkar trovärdigast,
men vill man kunna bilda sig en egen uppfattning måste man själv läsa
domsluten. Men hur ska man kunna göra det när ingen av debattörerna
talar om vilka beslut det är frågan om?

Vi som vill bilda vår egen uppfattning uppmuntras inte att gå till
källan (även om Anitra får pluspoäng för att hon åtminstone sade vilka
domstolar det var frågan om). Som för att understryka det hela ligger
databasen hos Domstolsväsendets
rättsinformation nere idag, så jag kan inte ens försöka leta rätt
på domsluten.

Den stora nyheten för dagen är dock EG-domstolens
beslut om apoteksmonopolet. Inte helt förvånande utropar båda
sidorna
sig till vinnare, eftersom domslutet är svårtolkat. Här kan man
återigen välja sida efter vem man tycker verkar
trovärdigast,
eller så kan man läsa domslutet själv.

Men, precis som med Domstolsväsendets rättsinformation är
Europadomstolens sökformulär
nere idag. Viss heder åt DN som har åtminstone kopior av en summering
av domen och ett förslag
til avgörande.

Man kan observera att varken curia.eu.int eller www.rattsinfosok.dom.se
verkar vara några speciellt prioriterade servrar. I ett samhälle där
bara ett fåtal riktigt insnöade människor är intresserade av att gå
till källan är det kanske inte så konstigt.

Vissa invänder kanske att de flesta faktiskt varken har tid
eller möjlighet att sätta sig in i det juridiska språket och att de är
bättre betjänta av att insatta människor gör det åt dem. Men det är
ett argument på samma nivå som att öppen källkod är meningslöst
eftersom de flesta inte är intresserade av att läsa någon källkod.

Det är bra om källkoden till de program man använder är
tillgänglig. Även om inte just du använder den, så ökar det den
allmänna kunskapen, och uppmuntrar ett aktivt deltagande. På samma
sätt är det är bra om källorna till de regler som styr samhället är
tillgängliga. Det ökar den allmänna kunskapen, och uppmuntrar ett
aktivt deltagande.

Publicerat

Dumma grafexperiment

Mellan träningen för vätternrundan (jag var ute på ett till långpass i helgen, Nyköping tur och retur under två dagar) och tentapluggande blir det inte så mycket tid över för bloggande. Idag fuskar jag och plockar fram ett gammalt experiment ur garderoben.

Det finns ett program som heter dot (del av Graphwiz, som man matar med en beskrivning av en graf med ett gäng noder och bågar i en textfil. Programmet producerar sen en fin bild av grafen. För ett tag sedan skrev jag ett litet program som tröskade igenom alla XML-filer som ligger bakom lagen.nu, och analyserade vilka lagar som refererar till vilka andra, för att på så vis åskådliggöra hela SFS (klicka på bilden för den fullständiga grafen):

Det finns väl några små detaljer att fila på innan det blir riktigt användbart…

Publicerat

Begreppet ”Rätt till ersättning” i nya upphovsrättslagen

Det var väl ingen som missade att förslaget till ändring i
upphovsrättslagen gick igenom igår? I den efterföljande debatten
verkar fokus ha skiftat från huruvida det ska vara olagligt att ladda
ner musik till hur motiverad den nya ”kassettavgiften” är.

Kassettersättningen, eller som det uttrycks i propositionen, en ”rimlig
kompensation vid kopiering för privat bruk” är avsedd att kompensera
upphovsrättshavare för den privata kopiering som även i
fortsättningen kommer vara laglig (se avsnitt 8.5 i
propositionen). Den är inte avsedd att kompensera olaglig
kopiering. I och med den nya lagen höjs denna ersättning, och den
utökas till att täcka in nya områden.

Den här ändringen känns absurd av tre anledningar:

  • Det är obalanserat att dels kriminalisera handlingar
    (nedladdningsförbudet i 12 §, kopieringsskyddsknäckningsförbudet
    i 52 d §) och samtidigt öka kompensationen för de lagliga
    handlingar som finns kvar.
  • Det är orättvist att en konsument, när han inte utnyttjar sin rätt
    att privatkopiera (som att bränna ner en linuxdist eller backa upp
    sina semesterfoton på DVD) ändå får vara med och finansiera
    ersättningen.
  • Det är otidsenligt, när utvecklingen går mot att privatkopiering i
    allt mindre utsträckning sker med ”anordningar på vilka ljud eller
    rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för
    framställning av exemplar av verk för privat bruk” — min digitala
    musik finns på min datorhårddisk eller på min mobiltelefon, båda
    generella maskiner som inte faller under lagens
    bestämmelser. Paradoxalt använder jag främst DVDR-skivor för att backa
    upp mina egna verk (källkod, foton, heminspelad musik) — dessa får
    jag betala ersättning för.

Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är motiverat med en
ersättning för den kopiering som sker för privat bruk. Man kan tycka
att rätten till privatkopiering är en rimlig inskränkning i den
exklusiva upphovsrätten som faktiskt inte kräver någon ersättning. Hur
det än må vara med detta har Sverige, i likhet med bestämmelserna om
”skydd för tekniska åtgärder”, inte så mycket val — vi måste ha någon
typ av ersättningsbestämmelser enligt 5.2 b i direktiv 2001/29/EG.

Dock pratas det mycket om hur
absurt stort påslaget kommer bli, i och med att de nya
bestämmelserna utgår från digital lagringskapacitet. Det är värt att
citera de nya bestämmelserna i 26 l §:

26 l §

Ersättningen enligt 26 k § är

  1. för en anordning för analog upptagning: två och ett halvt öre för
    varje möjlig upptagningsminut,
  2. för anordningar där digital upptagning kan ske upprepade gånger: 0,4 öre per megabyte lagringsutrymme,
  3. för andra anordningar där digital upptagning kan ske: 0,25 öre per megabyte lagrings-utrymme.

Näringsidkaren har rätt till nedsättning av ersättningsbeloppen enligt
första stycket, om

  1. upphovsmännen på annat sätt kompenseras för framställning av exemplar av sådana verk som avses i 26 k §, eller
  2. ersättningen med hänsyn till omständigheter hänförliga till en
    anordning eller i övrigt förhållandena på marknaden är oskäligt
    hög.

Det är den sista punkten som är intressant. I författningskommentaren
(s 398 i propositionen) motiveras den med bland annat:

Syftet med regeln är bl.a. att åstadkomma att kassettersättningens
storlek anpassas på ett rimligt sätt till priset på olika anordningar,
så att marknadsstörningar eller för stora belastningar i slutledet för
konsumenterna, inte uppstår.

Att en DVD-skiva, som idag går att köpa för 2
kronor och 65 öre, skulle förses med ett påslag på 343 % känns som
en rätt stor belastning i slutledet för konsumenten. Är inte det
större påslag än på sprit, tillochmed?

Så vem ska bestämma en rimlig nedsättning? Förslagsvis marknadens
aktörer, importörer/tillverkare på ena sidan och de organisationer som
representerar ersättningsberättigare upphovsmän på andra sidan. I viss
utsträckning görs detta redan idag (s 141 i propositionen):

Syftet med regeln bör även vara att hantera andra situationer där
ersättningen blir oskäligt hög. Ett exempel på detta är en situation
där nedsättning redan tillämpas på marknaden. Av tillgänglig
information, bl.a. i den publikation från Copyswede som ingetts som
bilaga till Copyswedes remissvar och i IMI:s remissvar, framgår att
parterna på marknaden redan träffat avtal om nedsättning av
ersättningen för bl.a. CD-R- och CD-RW-skivor. Enligt parternas
uppgifter är grunden för nedsättningen att skivorna används även till
annat än kopiering för privat bruk. Parterna har därför enats om att
sänka ersättningen till 62,5 % av den ersättning som annars skulle ha
utgått.

De importörer och tillverkare som vill hålla låga priser kommer därmed
ha ett incitament att vara tuffa i förhandlingarna med
upphovsmänsrepresentanterna. Jens of Sweden kommer säkerligen stå
främst på barrikaderna (PDF), tillexempel.

Om importörer och insamlingsorganisationer inte kan komma överens om
vad som ska gälla för framtida superlagringsmedier kan domstol komma
att avgöra vad som är en skälig nedsättning (s 398 i propositionen).

I värsta fall får hugade spekulanter privatimportera inspelningsbart
media från något ställe med mindre drakoniska bestämmelser —
bestämmelserna om ersättning i 26 k § gäller bara näringsidkare som
tillverkar eller importerar media.

Publicerat

Att hitta bland internationella normkällor

Jag sitter just nu och läser in mig på området barnrätt, framförallt i
boken ”Barnrättens
grunder”, och slås av att det är ett område som i hög grad är
präglat av internationell rätt.

För att förstå barnrätt bör man förstå barnkonventionen,
Europakonventionen,
och ett antal andra konventioner, fördrag och andra
normkällor. ”Normkälla” är, för att prata programmerarlingo, en
superklass till subklasser som ”Lag”, ”Fördrag”, ”Konvention”,
”Kollektivavtal”, ”Branschsedvänja” och andra mer eller mindre
välspecificerade entiteter som talar om Vad Som Gäller<tm>.

Internationell rätt och folkrätt är ett intressant område. Det tar
lång tid att överhuvudtaget förhandla fram dokument som
barnkonventionen, och sen tar den långa processen med att få så många
stater som möjligt att ratificiera så mycket som möjligt vid. Om man
ska utreda ett rättsförhållande behöver man inte bara hitta
konventionen i fråga, man måste reda ut vilka länder som ratificierat,
när de gjorde det, vilka eventuella förbehåll de gjort, och om de
senare avträtt från konventionen. I värsta fall måste man ta hänsyn
till vilka språk dokumentet officiellt finns i, och om det kan finnas
en semantisk skillnad mellan dem. Finner man att någon av de
inblandade staterna brutit mot ett åtagande vidtar sen frågan om det
finns några sanktioner som kan användas.

Svensk lagstiftning framstår helt plötsligt som trivialt enkel i
jämförelse. Bara en sån sak som att alla författningar har en unik
identifierare(SFS-numret) gör letandet mycket enklare.

I Sverige har vi ett system för hur vi namnger och identifierar legala
dokument. EU har ett annat (eller flera stycken), FN har ett tredje,
WIPO har ett fjärde, ILO har ett femte… Samma normkälla kan gå under
flera namn (EUCD, INFOSOC eller 2001/29/EG,
Romfördraget eller EG-fördraget) och namnen är ofta ganska
intetsägande — förväxla för allt i världen inte Romfördraget
(grundläggande regler för Europeiska Gemenskapen) med EU’s Romkonvention (lagvalsregler
inom Europeiska Gemenskapen) eller WIPO’s Romkonvention
(upphovsrättsregler).

De dokument som dessa organisationer ger ut kan dessutom införlivas med
svensk rätt på tre olika sätt:

  • Fördragskonform tolkning — Riksdagen godkänner
    ratificierandet på grund av att innehållet anses stå i
    överensstämmelse med svensk lag. Gäller för exempelvis
    barnkonventionen
  • Transformation — svenska lagar skrivs eller ändras på så sätt att
    de uppfyller kraven i konventionen eller direktivet. Gäller för alla
    EG-direktiv och exempelvis ”Europarådets konvention om erkännande och
    verkställighet rörande vårdnad av barn samt om återställande av vård
    av barn”
  • Inkorporering — dokumentet lyfts in (översatt) som bilaga eller
    liknande till en svensk författning. Gäller för exempelvis Europakonventionen
    om de mänskliga rättigheterna     (SFS 1994:1501, men konventionstexten
    finns inte med där) eller CISC

Allt det här sammantaget gör att det blir riktigt jobbigt att hitta
källtexten till de här normkällorna. Vilket i sin tur gör det jobbigt
att förstå texter som har fullt med referenser till dem. Det vore
smutt med en webtjänst som samlade ihop källtexter, på de officiella
språken, med ev. länkar till officiella URL:er, ordnat efter område
och/eller utgivande organ. Bara att leta rätt på länkarna till den här
texten tog en timme, och då hittade jag inte ens de svenska versionerna.

Hmm. Jag känner ett behov av ytterligare en framtida feature på lagen.nu…

Publicerat

Nya upphovsrättslagen och allofmp3.com

Allofmp3.com är en rysk betaltjänst som erbjuder musiknedladdning. De
tar betalt per megabyte, vilket är en originell och ganska logisk
betalningsmodell för en digital musikbutik — ju bättre ljudkvalité,
desto dyrare. Det intressanta är dock att det är tokbilligt
— 0.02 $ per MB, dvs under 10 cent för en genomsnittligt kodad
låt. Jämför med 99 cent hos ITMS. De kan hålla så låga priser på grund
av ett intressant kryphål i
rysk lagstiftning, men de har vunnit
en rättegång, så de har någorlunda torrt på fötterna.

En intressant fråga är om det kommer vara lagligt för svenskar att
ladda ned från allofmp3.com när den nya upphovsrättslagstiftningen
träder i kraft. Jag har läst i propositionen för
lagförslaget, och den ger inga klara svar. Grundregeln är, enligt 2 §,
att någon annan än upphovsrättsinnehavaren inte får göra några kopior
alls. Sen finns det ett undantag i det föreslagna sista stycket 12 §,
som reglerar rätten att göra privata kopior (vilket är det man gör när
man laddar hem en musikfil). Grundregeln är att man inte får göra en
privat kopia av en förlaga som skapats i strid med 2 §:

Denna paragraf ger inte rätt att framställa exemplar av
ett verk när det exemplar som är den egentliga förlagan framställts
eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid med 2 §.

Så knäckfrågan är ”Kan förlagorna på allofmp3’s servrar sägas vara
skapade i strid med 2 §?”

Det finns två tänkbara svar på frågan. Det första är ”Nej, svensk lag är
inte tillämplig i Ryssland”. Vill man hårddra det skulle man kunna
hävda att det även i fortsättningen kommer vara tillåtet att ladda ner
musik, så länge som man gör det från utländska servrar – även om andra
länder har bestämmelser som motsvarar 2 § i upphovsrättslagen, så
lyder den föreslagna 12 § just ”[…] i strid med 2 §” — det
står inte ”[…] i strid med 2 § eller motsvarande utländsk
lagstiftning”.

Det andra är ”Ja, allofmp3 har inte lytt 2 § i svenska
upphovsrättslagen”. Naturligtvis behöver ju inte allofmp3.com
göra det, eftersom de inte lyder under svensk rätt. Förlagan skulle
ändå sägas vara framställd i strid med 2 §, vilket skulle göra det
olagligt för alla som lyder under svensk rätt att kopiera den (enligt
föreslagna 12 §).

En lång diskussion kring begreppet ”lovlig förlaga” finns på s 119 och
framåt i propositionen, men den ger inga klara svar om den här
frågeställningen. Jag undrar om någon tänkte på den internationella
aspekten när lagförslaget skrevs. Jag missade dumt nog ADBJ’s seminarium om
lagändringen i förra månaden, men enligt uppgift kom en liknande
fråga upp under frågestunden, utan att få ett säkert svar.

För att ytterligare komplicera frågan har upphovsrättslagen både
straffrättsliga och civilrättsliga sanktioner, som kan uttryckas med
frågorna ”Kan jag få böter eller fängelse för att ladda ner från
allofmp3?” respektive ”Kan jag bli tvungen att betala skadestånd till
upphovsrättsinnehavarna om jag laddar ner från allofmp3?”.

Den första frågan besvaras i 53
§, och den är oförändrad med det nya lagförslaget. För att något
ska vara otillåtet i straffrättslig synvinkel — för att något ska
vara ett brott — krävs att lagstiftningen är otvetydig. En åklagare
kan inte säga ”jo, men det här är ju TYP samma sak som att ladda hem
från en svensk server”, om gärningen inte stämmer in exakt på
beskrivningen är det inget brott. Och om inte ens de som varit med och
skrivit lagen kan avgöra om gärningen är otillåten kan knappast en
domstol döma till straff.

Den civilrättsliga frågan är något luddigare, eftersom man resonerar
annorlunda inom det området. Framförallt kan det vara OK att göra
analogier med annan lagstiftning när frågan inte klart går att lösa
med den lagstiftning som finns inom det aktuella området. Dock kom,
för några veckor sedan, lagutskottets
betänkande (PDF) om den nya lagändringen, där man gjort en liten
men för den här frågeställningen viktig ändring — i 54 §, som rör
skadeståndsskyldigheten som uppträder om man bryter mot lagen, har man
ändrat lydelsen som följer:

Ersättningsskyldighet enligt första
eller andra stycket gäller inte den
som i samband med framställning
av exemplar för privat bruk enbart
överträder 12 § fjärde stycket, om
inte denna överträdelse sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet.

(min kursivering) Jag tror inte
att någon kan sägas handla grovt oaktsamt genom att ladda från
allofmp3.com så länge som rättsläget är så här odefinerat.

Men som vanligt: Jag är inte en utexaminerad jurist med immaterialrätt
som expertområde. Om du behöver kvalifierad rådgivning, hitta en
sådan. Lita inte på ett enda ord jag säger, jag vet egentligen inte
vad jag pratar om, innehållet i påsen kan ha sjunkit ihop under
transporten, etc etc.

Publicerat

Avstavning i webbläsare

Fram till för några månader sedan hade jag inte tänkt på avstavning på minst femton år. Jag hade visserligen sett hur fint TeX kunde justera mina högermarginaler med hjälp av sin inbyggda avstavningsmotor, men i allt övrigt datoranvändande såg jag avstavning som något komplett onödigt. Rak högermarginal, bah!

Men i PM-uppgiften (PDF) till rättsteknikkursen ingick att se till att det vi lämnade in hade rak högermarginal och var korrekt avstavat. Svenska verkar vara ett relativt lättavstavat språk med enkla grundregler och utan så många fallgropar (jämför engelska meningsfragmentet ”the-rapists who pre-ached on wee-knights”?), så jag nöjde mig med att låta Words automatiska avstavning göra sitt jobb.

Nu är jag mer och mer sugen på fungerande avstavningslösningar även för webben. Om man ska ha in mycket information på litet utrymme, och dessutom har väldigt långa ord, som man ofta har i juridiken, skulle avstavning hjälpa mycket. Det finns två sätt att nå dit:

1: Sätt CSS3-propertyn word-break-inside till hyphenate. Det här förlitar sig på att användarens webläsare har en fungerande avstavningsmotor och ordlistor för det språk som används (vilket i sin tur förlitar sig på att författaren markerat vilket språk sidan eller stycket är skrivet med). I dagsläget tror jag inte en enda webläsare stödjer det här.

2: Använd ”soft hyphens”, dvs identifiera ett ords tänkbara avstavningspunkter på serversidan, och stoppa in ett &shy; därhelst det skulle vara OK att avstava ett ord – för&shy;hand&shy;lings&shy;skyl&shy;dig&shy;het&shy;en och lita på att webläsaren gömmer undan de avstavningstecken som inte behövs. Tyvärr är det inte så lätt — framförallt gör inte alla webläsare rätt här (endast Lynx, Safari och, något förvånande, IE 5+). Mozilla-baserade webläsare ignorerar &shy; helt och hållet, och NS4/IE4 skriver ut alla som bindestreck — ”för-hand-lings-skyl-dig-het-en”. Dessutom kan det ställa till problem med sökmotorer.

Jag tror jag kör på lösning nummer 1 och väntar på att världen ska komma ikapp.

Publicerat

Mjukvarupatentpatentlagstiftningsprocessen på väg åt rätt håll?

Enligt en nyhet i Computer
Sweden ser det ut som EU-parlamentet har kommit med ett nytt
förslag till ny patentlagstiftning som begränsar möjligheterna till
mjukvarupatent. Det låter ju intressant, men två frågor infinner sig:
Vad betyder det? Och är det bra?

Som programmerare, och före detta småföretagare, är det kanske ingen
större förvåning att jag är emot mjukvarupatent. Jag har jobbat med
mjukvara som sålts på den amerikanska marknaden, och har därigenom
gått igenom ett antal amerikanska mjukvarupatent för att säkerställa
att vi inte av misstag gjort intrång i dessa. Det hela var ett massivt
slöseri med tid, som vi kunde ha använt till att göra produkten bättre
istället, men framförallt visar den på hur trasigt det amerikanska
patentsystemet är när det gäller mjukvara.

Poängen med patent är att en uppfinnare får ensamrätt till sin
uppfinning under en begränsad tid mot att han talar om för samhället
hur hans uppfinning funkar. I detta ligger ett antagande att det ska
vara omöjligt (eller åtminstone mycket osannolikt) att någon annan ska
kunna komma på samma uppfinning, oberoende av den första personen.

Mjukvarupatent bryter mot detta antagande — och inte så lite
heller. Det är i princip omöjligt att skriva ett icketrivialt lite
större program utan att bryta mot något amerikanskt patent. Och med
tanke på att bara Microsoft tilldelas mellan 10 och 20 nya
mjukvarupatent i veckan blir problemet bara värre med tiden. I
vårt fall hade vi turligt nog utformat vårt program så att det inte
bröt mot något av de patent vi hittade inom det område vi letade —
rörande tvåvägssynkronisering av kalenderobjekt som representerade
återkommande händelser — men vi kunde aldrig vara säkra på att vi
inte bröt mot något av de patent som vi inte granskat.

Men framförallt bryter de patent jag läst mot överenskommelsen mot
samhället i det att de inte talar om hur uppfinningen fungerar
— när man utvecklar funktionalitet i ett program räcker det inte med
att säga ”Programmet ska kunna representera en återkommande
kalenderhändelse” — man måste bryta ned funktionaliteten i så små
bitar att de går att uttrycka i kod. Texten i mjukvarupatent gör inte
detta. De motsvara vanligtvis en designspec på ganska hög nivå. Man
kan visserligen ha hjälp av patenttexten om man ska konstruera
liknande funktionalitet, men man kommer få göra en hel del kreativt
arbete själv, och det färdiga programmet kommer med största säkerhet
skilja sig ganska mycket från den som den ursprungliga uppfinnaren
gjort.

Det är som om James Watt’s patent på ångmaskinen i sin helhet hade
lytt ”Det här är en beskrivning av en ångmaskin. Den omvandlar
brännbart material till rörelse. Den använder ånga för att alstra
rörelsen.” — det är förvisso en korrekt högnivåbeskrivning av en
ångmaskin, men den räcker inte för att någon annan ska kunna bygga en
ångmaskin.

Hela den här utläggningen har inte mycket att göra med det förslag som
EU-parlamentet nu lagt fram, och det är inte särskilt originella
åsikter jag lagt fram. Åter till de ursprungliga två frågorna.

Vad betyder detta? Det första jag lägger märke till att det är just
parlamentet som lagt fram förslaget. Parlamentet har alltid haft en
rätt skeptisk inställning till mjukvarupatent, till skillnad från
ministerrådet som pushat hårdast för mjukvarupatent. Lagtexten som
parlamentet nu föreslår sägs vara närmast identisk med den de föreslog
2003, men som senare ändrats av framförallt ministerrådet. Det är inte
självklart för mig vad det här egentligen betyder för
lagstiftningsprocessen.

Är det bra? Tja, det är svårt att säga utan att analysera den
föreslagna lagtexten, som jag just nu inte har en aning om var jag
hittar. Det är förmodligen bättre än ministerrådets förslag, men det
innebär inte att det är bra.

Förhoppningsvis kommer FFII bena
upp de här frågorna inom den närmsta framtiden. Det har de alltid
gjort förut.

Publicerat

TV-licens för mobiltelefoner?

Lagen om TV-avgift måste ligga
högt uppe på listan över impopulära lagar. Även om jag gillar public
service och därför betalar TV-avgiften tycker jag det är principiellt
fel att utkräva en avgift för att en person har möjlighet att
utnyttja en tjänst — särskilt när personen kanske aldrig eftersträvat
att kunna utnyttja tjänsten i fråga.

Men bara utifall att det var någon som fortfarande tyckte att
TV-avgiften var rätt acceptabel, har nu Radiotjänsts VD Lars Lindberg
gått ut och sagt att alla
som har en mobiltelefon ska betala TV-licens, om de inte redan gör
det. Anledningen skall vara att Telia nu erbjuder sina kunder nån typ
av ”TV i mobilen”-tjänst. Jag har inte kollat närmare på hur den
tjänsten funkar, men gissningsvis är det nån sorts strömmande video
över deras 3G-nät.

Det centrala för att avgöra om man är skyldig att betala TV-avgift är
om den apparat man äger kan betraktas som TV-mottagare i lagens mening
(1 §). Lagtexten ger ingen
vidare ledning om exakt vad en TV-mottagare är, och de förarbeten som
finns är så gamla att de varken finns hos Rixlex eller Proplex, så jag
kan inte kolla upp dem där. Men den intressanta bestämmelsen finns i
4 §, som lyder:

Skyldigheten att betala TV-avgift omfattar inte sådana
TV- mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för
att ta emot markbundna sändningar. Lag (1997:1164).

En typisk mobiltelefon idag kan inte ta emot markbundna
sändningar (jag undrar om det ens finns någon), och
mobiltelefoninnehav medför därför inte skyldighet att betala
TV-avgift. Jag kan bara dra slutsatsen att Lars Lindberg är ute och
cyklar.

Men vad händer i framtiden? I utredningen SOU 2005:2
föreslås att lagen om TV-avgift ändras så att den, för att definera
begreppet ”TV-mottagare” ska hänvisa till en ny ”lag om finansiering
av radio och TV i allmänhetens tjänst”. Dess relevanta paragrafer är
följande:

1 § Radio- och TV i allmänhetens tjänst, jämte sådan verksamhet som
direkt anknyter härtill, skall finansieras med en medieavgift enligt
denna lag under förutsättning att sändningstillstånd enligt
2 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844) har meddelats den som
bedriver sändningsverksamheten och tillståndet innehåller ett
förbud mot att sända reklam.

Medieavgiften skall tillfalla den som bedriver sådan verksamhet
som avses i första stycket och skall utgöra en betalning för rätten
att ta del av utsändning som görs i denna verksamhet.
Sändningsverksamhet enligt första stycket, som är riktad till
Sverige, skall vara tillgänglig för allmänheten utan villkor om annan
betalning än medieavgiften.

2 § En TV-mottagare är sådan teknisk utrustning som kan ta emot
utsändning eller vidaresändning av TV-program från sådan verksamhet
som avses i 1 § första stycket.

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den.

Med andra ord är definitionen av TV-mottagare funktionell — om
apparaten kan ta emot ut- eller vidaresändning av SVT är det en
TV-mottagare. Men vad betyder ”utan särskild begäran”? Om vi gräver
lite i SOU’n hittar vi följande (11.6.2, s 192):

Med utsändning eller vidaresändning menas en sändning som är
avsedd att tas emot av allmänheten och som samtidigt och utan
särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot
den (rundradiosändning). Med uttrycket ”utan särskild begäran”
görs en avgränsning mot s.k. video-on-demand eller pay-per-view
som innebär att en TV-tjänst inte kan tas emot utan att den
enskilde måste beställa TV-tjänsten särskilt (eventuellt mot
betalning). Som beskrivits ovan kan utsändning av IP-TV ske bland
annat genom s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast. Dessa
tekniker för utsändning eller vidaresändning får jämställas med
rundradiosändning (”broadcasting”) i lagens mening.

Med definitionen ovan verkar det som en dator med bredband inte
orsakar avgiftsskyldighet för innehavaren bara för att man kan surfa
in på svt.se och klicka fram lite strömmande video — klickandet borde
kunna anses utgöra en beställning, och det finns inget krav på att det
måste kosta pengar a la pay-per-view-system.

Den här tolkningen stöds senare i 11.6.3, s 193:

Det bör inte föreligga avgiftsskyldighet för den som innehar en
dator med Internet-uppkoppling och som endast via detta
distributionssätt tar emot rundradiosändningar från SVT och UR.
Mottagning av program ”on-demand” utlöser inte heller någon
avgiftsskyldighet eftersom en sådan presentation av TV-program
från programföretagens sida inte utgör någon rundradiosändning.
Avgiftsfriheten omfattar inte det separata distributionssättet IP-TV.

Det framstår som långt ifrån självklart att man ens i framtiden skulle
bli skyldig att betala TV-avgift för sin mobiltelefon. Möjligtvis om
mobiltelenäten och telefonerna byggs så att det verkligen blir riktig
IP-TV rakt ut i telefonen. Jag vill dock gärna hoppas att hela det
ganska otidsenliga systemet med TV-avgift skrotas innan vi är där.

Publicerat

Skydd för tekniska åtgärder

Det är synd att så mycket av debatten kring den nya ändringen i
upphovsrättslagen har kretsat om huruvida fildelning av
upphovsrättsskyddat material som ska förbjudas. Frågan om skydd för
tekniska åtgärder är egentligen mycket intressantare, och borde ha
diskuterats mer.

Med den nya lagen får Sverige sin egen DMCA —
vad man menar med ”skydd för tekniska åtgärder” är att det blir
olagligt att kringå kopieringsskydd. USA har levt under DMCA i sju år
nu, och erfarenheterna kan inte
sägas vara goda.

På sikt känns detta som ett mycket större
problem än rätten att ladda ner piratkopierat material. Jag kom att
tänka på det här problemet igen när jag lyssnade på Free
Culture i helgen. Om du inte har tid att läsa hela boken (PDF),
läs åtminstone ”Architecture
and Law: Force” i kapitel 10. Eller, för att inse kärnproblemet,
det här citatet från sidan 148:

Increasingly, the rules of copyright law, as interpreted by the
copyright owner, get built into the technology that delivers
copyrighted content. It is code, rather than law, that rules. And the
problem with code regulations is that, unlike law, code has no shame.

Grundproblemet är att kopieringsskydd inte känner till begrepp som
”citaträtt”, ”public domain”, ”enskilt bruk” och andra begränsningar i
den exlusiva upphovsrätten. De som producerar upphovsrättsskyddat
innehåll har sällan ett incitament att se till att kopieringsskyddet bara
skyddar mot otillåten kopiering. Detta kan leda till saker som ett
DRM-skydd för e-böcker inte tillåter kopiering av gamla böcker som
inte längre lyder under upphovsrätt. Den balans mellan enskildas
intressen och allmänhetens intressen som upphovsrättslagstiftningen
ska slå vakt om sätts ur spel.

De flesta vet att fungerande digitala kopieringskydd är en omöjlighet, att
ansträngningarna för att designa allt perfektare DRM-system är ett
massivt slöseri med pengar, och att de hederliga kunderna är de som
hamnar i kläm. Om dessa sen inte ens får möjlighet att rätta till de
problem som innehållsleverantörerna skapat (med program som exempelvis
Advanced
eBook Processor software, DeCSS eller JHymn) så förvärras problemen. Men
bara för de hederliga människorna som betalar pengar för sina
mediaprodukter. De andra laddar ner versioner av musik, filmer och
datorprogram där kopieringsskydden redan är borttagna. Inte ens
Gamecubespel, som vanligtvis lagras på skivor som varken kan läsas
eller skrivas med någon vanlig DVD-brännare, är skyddade från
piratkopiering.

Om man vill vara negativ kan man säga att det inte spelar någon större
roll att de här frågorna inte debatterats. Till skillnad från de nya
bestämmelserna om förbud mot nedladdning har Sverige inte hade så
mycket val. Bestämmelserna om skydd för tekniska åtgärder måste
införas i svensk lagstiftning enligt artikel 6 i direktiv
2001/29/EG (mer känt som INFOSOC eller EUCD), och rätta tidpunkten
för att göra något åt det var för flera år sedan.

Men idag har Thomas Bodström, tillsammans med Hillevi Larsson och
Tasso Stafilidis, gått ut och sagt åt skivbranshen att inte
använda kopieringsskydd:

Självklart ska det vara möjligt att göra en kopia av sin egen
nyinköpta cd-skiva till en mp3-spelare eller att göra en extra kopia
av skivan för att ha i bilen. Branschen måste se till att möjligheten
att kopiera för privat bruk inte hindras genom tekniska åtgärder. Vi
kommer att följa utvecklingen av kopieringsspärrar och andra tekniska
åtgärder noga och tvekar inte att återkomma med lagstiftningsåtgärder
om det skulle visa sig att möjligheten att kopiera för privat bruk
skulle hindras.

Jag får en viss ”too little, too late”-känsla.

Ett ljus i tunneln är dock den
här domen från en fransk domstol, där en fransk konsument
framgångsrikt stämde ett filmbolag för att hans DVD-film inte gick att
kopiera till VHS, vilket han enligt fransk lag hade rätt att göra. Man
gick här på den konsumentskyddande linjen. Det verkar som om inte
heller Frankrike har implementerat 2001/29/EG än, och det är inte
otänkbart att resultatet blivit ett annat om de hade gjort så. Men med
uppmärksammade fall som det här kanske upphovsrättsdebatten kan
flyttas från de ganska ointressanta frågorna om tonåringar som laddar
hem musik till mer grundläggande frågor om hur våra friheter begränsas.

Publicerat

PM om konsumenträtt

Som en del i rättsteknikkursen skrev jag en PM om konsumenträtt och hur man får reklamera felaktiga varor. Den fick 19 av 20 poäng, så helt tokig kan den inte ha varit. Den tar framförallt upp den intressanta frågeställningen vilka krav en konsument kan ställa på en försäljare gällande förlorat arbete vid en hårddiskkrash. Personligen tycker jag väl att den som varit dum nog att inte ta sin backup på allvar får lida, men vet inte om det är det bästa att säga till en presumtiv klient.

Här är
PM’en (i PDF-format).